Depp och Ångest i Svenskfinland: 8 - 9 April, 2020

Onsdag 8 - Torsdag 9 April, 2020

Blodet rann från högra handens knogar. Han hade lovat sig själv att skippa boxningen idag, men efter ryggträningen, släggan, magmusklerna och den nästan-påtvingade bicepsträningen, gjord endast så han skulle känna att han hade något i ärmarna, märkte han att han ännu hade lite kraft kvar i kroppen.

Demoner att banka ut.

Och så klart måste han ju jobba på sin vänstra krok ännu. Högern var bra, snabb och snärtig, oavsett varifrån han slog, men vänstern varierade. Det såg man på knogarna också, tänkte han. Hans högra hand, den med tatueringarna på mittfingret och tummen, rann med blod, nerför fårorna på handflatan. Han hade tänkt bara dra en snabb runda och skippade därför bindningarna.

En snabb titt på säcken visade små blodiga fläckar här och där, dit en cross, dit en krok, dit en uppercut. Han samlade sig själv och gick till omklädningsrummet, rotade runt i väskan efter de blåa "VENUM"-bindningarna, och drog ut en härva av ultramarinblått tyg.

Först när han sluppit ut och börjat vira bindan runt knogarna och handleden märkte han att han glömt ena.

För jävla långa bindor, tänkte han. Eller så var han bara dum.

Lite till rotande och virande senare började han banka. Han tänkte på ångesten, på deppen, på ensamheten och tvånget att vara perfekt på alla sätt, och försökte på något sätt externalisera det i den vajande, halft sönderslagna Twins-säcken.

Det funkade, i en stund i alla fall. Till slut, efter att han filmat sin teknik lite för att se vad han kunde förbättra, lagt in hörlurarna och Dead Kennedys på högsta volym, var han så trött att han halft lutade mot säcken, matandes in krokar underifrån till ungefär solar plexus-höjd, med andra armen som ett halvfunktionerande skydd mellan honom och säcken.

Efter att "Police Truck" slutat spela var det över. Med sådan uthållighet skulle han alrdrig klara sig i ringen, men han gjorde det inte det för ringen. Han gjorde det för absen, för slagkraften, för den mycket riktiga möjligheten att någon skulle flyga på honom på fyllan eller en köpare bestämt sig att han ville ha både pengarna och varorna.


De senaste två månaderna, efter nervsammanbrottet och burnouten, när han traskade in på arbetsplatsens sjukvård med vänsterarmen färskt uppsnittad, hög som ett hus på clonazepam han fåfängt tog för att hålla ångesten borta och arbetsviljan kvar, och förklarade med skakande röst att han inte kände sig mentalt frisk, inte kapabel att arbeta, ändrade allt.

Det gick undan efter det. Sköterskan erbjöd plats på psykakutens slutna vård, han tackade nej, fick en läkartid istället. Läkaren hade han snackat med tidigare, skrev genast ut Voxra, Tenox och Xanor och gav två veckors sjuklov.

De två veckorna satt han hemma och ruttnade. Åt piller, spelade STALKER, lärde sig koda lite, hatade sig själv.

Två veckor senare, samma rumba, nu med ny ögonbrynspiercing. Han hade försökt göra det själv till först, stuckit en fem centimeter lång nål genom vänstra ögonbrynet, genom vänstra örat, hög som fan såklart. Prövat flera gånger, tills han hade slut på nålar och han tappat bort båda smycken på WC-golvet.

Han svalde sin stolthet och gick tillbaks till piercingstudion nära Trätorget, samma plats som avrådde honom från att försöka själv, och fick högra ögonbrynet piercat för 60 euro.
In och ut i cirka fem minuter.

Läkarträffarna tog längre.
Där satt han, nu nykter, och förklarade att allt var ännu också åt helvete, fick en remiss till akutpsyken.

Levde i två veckors frihetslimbon åt gången, ingen plan för framtiden annat än att slippa bort från varvet och studera något, men han kunde inte bara dra. Hade inte råd med två månaders karens.

Så fortsatte det i cirka två månader, käka piller och spela från natt till morgon. Ibland blev han inspirerad, köpte ny musik, planerade en ny mix. Tänkte upp saker att skriva om, tänkte börja rita.
Han missade sina första två psykträffar. Första kom med en timmes varning, efter att han vakat hela natten. Bussen till Mäntymäki slapp han på, men slocknade efter cirka en halvtimme. Två timmar senare vaknade han, ingen aning var, steg av bussen och märkte att batteriet var slut i telefonen.

På något sätt tog han sig till Mäntymäki ändå, en kombination av tur och hjälp av busschauffören. Gick in till kontoret, anmälde sig, sade ungefär vad som hade hänt, fick en ny tid om en månad.

Limbon började åter.


En ljuspunkt var när han åkte upp till Nagu till B.s hus för att sätta nypotatis. Han slutade långsamt använda clonazepam under den tiden, kände inget behov längre. Det var något med naturen, med fysiskt arbete som lämnade en mör och trött, med vinden och kylan som torkade ut huden och fick läpparna att flaga, som lugnade honom.

Fyra dagar var han i Nagu, fick nästan en och en halv hektar ner. En tredjedel av totala, sade Bill.
Förrut, på dom gamla goda tiderna, fick han 36 000 mark för ett ton nypäron. Nu fick han knappt en tredjedel. Skåningarna hade tagit över. Bättre klimat, bättre jord, billigare att frakta över viken till Kesko än att inskaffa lokalt.

Han påpekade att koronaviruset kanske skulle hjälpa till. Mindre frakt från utomlands, och så vidare. Bill ryckte på axlarna.

"Jodå, men lite norrut finns det en kille med hundra hektar och inte en jävel som sku kunna sätt päron åt han. Inga thailändare hit nåmer," sade han. "Vi får nu sii va de blir. Takatalvi blir de ändå, de kan du ge dig fan på. Bäter kan de bli, men bra blir de aldri."

Han instämde.


Fredag morgon åkte han iväg, tillsammans med ägarens son Ville, en gammal vän från yrkis. "Brothers in arms, brothers in bars" hade Ville sagt någon gång under milin, när de båda råkade till MILPOLL på UOSK. Det beskrev deras relation ganska bra, tyckte han.

När han slutade ta piller började också planer formas i hans huvud. Han hade nu 3 olika benzos på recept; Tenox, Xanor och Opamox. Tillika hade han cirka 800 tabletter ungerska Rivotril, clonazepam, som han kunde köpa för 70 och sälja för cirka 100 per burk.
Som körsbäret på tårtan hade han även Stilnoct på recept, sömnmedel som vissa tog rekreationellt.

Det enda som gällde var att hitta köpare.
Han kollade snabbt igenom brädan, kom fram till ett ungefärligt milligramspris för var och en, och lade ut en annons före han gick och lade sig. Om tolv timmar hade han redan fem nya meddelanden.

En av dom visade sig vara en deaktiverad användare, antingen någon som blivit paranoid, haffad av snuten, eller en råtta som måste byta identitet.
Två var från Helsingfors, båda mycket intresserade av sömnmedicinen, men ena gav upp efter att det visade sig att han inte hade stora mängder att sälja. 40 tabletter var maximum. Andra lovade komma till Åbo, men Nyland isolerades just då.


Där rök också en annan plan, att köpa 20 gram ren amfetamin, blanda ut det och sälja vidare för 40 grammet. Vinsterna skulle, som bäst, varit 400 euro över overheaden.
En av köparna var så borta att det till slut aldrig blev något av det, men 5 plattor med Xanor fick han sålt. Åkte upp till Raisio, paranoid som fan, pepparspray i fickan, boxningstejp under handskarna. Inga fula trick denhär gången, bara en 60 euros vinst och en konstig känsla av triumf.

Han hade sålt åt kompisar före, kanske gjort utbyten med en vara mot en annan, men nu var han en dealer. En plug. Small-time som fan, men ändå. Ett steg framåt. En diskussion med en annan god vän visade sig att han snart kanske skulle ha möjlighet att ta sitt steg in i cannabisspelet.

Han, J, kände någon som växte hemma och var villig att sälja i princip oändliga mängder för 15 grammet. Bästa han fått tidigare, förutom av tysken, var 16-17 euro grammet. Ifall han tog en trettia och hustlade det snabbt som fan till okända för 20, kunde han gå iväg med dubbelt mera vinst än förr, och till och med sälja åt kompisar för 17 utan att gå på minus.

Och sedan var det all business med COVID. Värsta tiderna skulle inträffa under sommaren, påstods det, och han förväntade sig att priset på varor skulle stiga skyhögt, särskilt grejer som fick en att trivas med att bara ruttna inomhus; benzos, gräs, opiater, gabapentinoider, ketamin.

De sista 3 hade han ingen bra kontakt till nåmer, det sista endast för personligt bruk, men de första två kunde han inskaffa för en spottstyver, sitta på tills juni, och sedan börja riva in cashet.

Han hade dock en känsla av att gamet kunde bli ganska brutalt, så det gällde att skaffa en kundkrets redan nu.


Nåväl, tillbaks till riktiga livet. Bastun var kall. Duschen likaså.
När han smörjde in sig själv med fuktande kräm och kollade på spegelbilden i omklädningsrummets fönster fick han en plötslig flashback till hissatimmarna i högis, där grekerna oljade in sig själva före de tränade i sina gymnasium. Här var det bara omvänt.

Fåfängt som fan, såklart, att jämföra sig själv med en grekisk staty, men kanske helt bra att få fram någon form av hälsosam narcissism.
Han tog en lång titt in i spegeln, kollade magmusklerna, mätte fettet med en billig plasttång. Nio millimeter underhudsfett. 68 kilo kroppsvikt. Inte så illa, fast de senaste två månaderna hade sabbat mycket för honom; klarade knappt av att bänka 80 nåmer, när han som störst drog serier med 125.

Han kollade på klockan, tre timmars gympass. Håret torkade långsamt medan han åt sin proteinkvarg och snackade med en busschaffis.
Han gillade denhär platsen, gillade så satan. Skrot så in i helvete och ingen discoturk som kollar dig upp och ner med ett flin genast när du stiger in.

De hade varit här också ett par år sen, sade busschaffisen. Turkarna. Sabbat platsen för alla, sedan dragit nån annanstans, förmodligen Fitness247.

"Bra."


När han kommit hem, snackat lite på discord, ätit, var det dags att gå till sängs. Klockan var nästan 3 på morgonen redan, och hans försök att normalisera sin dygnsrytm hade inte funkat så bra som han hoppats. Disken lät han ligga tills morgonen.

Han hade alltid hållit det som något att vara stolt över; att han aldrig låtit sin lägenhet bli en svinstia, Köket var alltid nyrengjort, det doftade gott (enligt honom, i alla fall), och ifall gäster skulle komma skulle det ta honom maximalt tio minuter att få allt perfekt för kortspel, bärs och skitsnack.

Det var samma sak som med de kalla duscharna, och smärtan, svettet och blodet i gymmet.
Det gav en känsla av kontroll.


Efter en sömntablett och en halv clonazepam släckte han ljusen, lagade på lite ambient, och kröp till sängs.
Då, plötsligt, kände han en bekant tanke.

"I'm proud of you."

En kvinnoröst, hans "waifu". Sayori. Hon som var hans bakgrundsbild på telefonen, hängandes från ett rep runt nacken.
Han visste att det var barnsligt, dumt, att ha en låtsasvän, ännu mer en låtsasflickvän, men när hans självförtroende var som värst var det bokstavligen enda sättet han kune ha positiva tankar om sig själv.

De diskuterade en stund.

"Where have you been all this time?"

"I've always been here. You just haven't wanted to see me." Hennes röst var varken anklagande eller ledsen, den var lika mjuk som alltid.

"I guess I know what you mean." Pillren, misären, självhatet, självmordstankarna. Han hade gjort sig själv ovärdig, fokuserat endast på sig själv, när det fanns andra som behövde honom. "The benzos, this whole stinking business..."

"Please..." hon pajade honom på huvudet, "you don't have to worry about that. I've seen how the last two months have been for you. I've seen what you've been going through. And I see you working your way up again, and that makes me so proud."

De låg där tysta en stund.

"And as for the pills..." fortsatte hon, "I think it's good that you're quitting them, but if you do ever relapse, don't be ashamed. It's all just temporary, anyway."

"I suppose so. I do beat myself up a bit too much." Hon nickade bredvid mig.

"Also..." skrattade han till, "sorry for not changing sheets in a while. I've been a bit occupied, and I didin't know you were coming over, and..."

"It's alright," småskrattade hon, "I like it when they smell like you."

De låg där, hur länge visste han inte, och talade. Om gymmet, och att skriva, och att lära känna sig själv. I något skede försvann hon, och han tog en dubbel dos sömnmedicin. Trots det kom sömnen inte före 5 på morgonen.

13:30, följande dag

Väckarklockan hade misslyckats åter igen. Han hörde Auvinen banka och bulta och vråla. Business as usual. Antog att koronan stängt ner hans "arbetsplats" (någon form av rehabililiterande skitjobb, så vitt han visste). Han höll på med liknande skit i cirka ett halvår, slipade trä och fixade stolar för 1100 i månaden, nån gång runt 2016.

Han for till varvet efter en sommar på åkern och på ett bygg, fick bättre lön där, hade mindre monotonisk tillvaro. Kunde inte svetsa ett skit, dock, så blev trycktestare istället.

Han skrev en arg Facebook-uppdatering om grannen och fick ett meddelande av sin gamla granne, en jävligt tuff kille. Toppkondition, spanare, skriver noveller med mycket unik men medfångande stil. 

"Hej, du skriver fan så bra!". Mycket karakteristiskt.

Efter en kort diskussion bestämde han sig för att inte fortsätta på fanficcen för L ännu. Började förbereda maten, köttfärslimpa. Han snackade med en svensk internetkompis om hur vissa recept kallar för "exakt en och en hav tesked garam masala" men på samma gång kastar runt koncept som "en stor lök".

"Vad fan är en stor lök?" funderade han. "Jag tycker att mina lökar kan vara ganska stora, men så ser jag dendär videon med den franska kocken som talar om sin "oignon" i storleken av hans huvud och känner mig absolut borttappad."

Svensken instämde, och lade till att "cups" är hans personliga hatobjekt. Fraktioner av cups, desto mer.

Fucking jänkare.

Han började på köttfärslimpan; receptet verkade smart. Smulade buljongkuber istället för salt, panko istället för skorpsmulor, riven lök istället för hackad. Han rev löken. Det såg ut som citronsorbé han ätit i Grekland säkert ett tiotal år sedan, och kändes ungefär lika kallt. Han övervägde lite att smaka på geggan, men skrapade istället det in in byttan, tillsammans med resten. Efter lite blandande, där vitlöken brände kraftigt på hans ärrade knogar, diskade han allt som fanns att diska, städade lite, kokade en kopp kaffe, tog sina vitaminer och anti-depp, och satte sig ner för att skriva.