Hullumane

 "...silti silminnäkijöiden mukaan hyökkäjiä oli vain yksi. Keskusrikospoliisin aiemmin tänään pitämä lehdistötilaisuus on herättänyt kuohuntaa somessa, ja kritiikki Lounais-Suomen poliisilaitosta kohtaan on koventunut entisestään. Monet oppositiopuoleiden valituista..."

Ruutu pimeni. Samaa paskaa kuin aina ennenkin. Läimäisin kaukosäätimen kahvipöydän paskaiseen pintaan äänekkään kalahduksen saattelemana. Pieni tilkka haaleaa juhlamokkaa läikkyi koskemattomasta muumimukista lasiselle levylle ja valui hitaasti savuketuhkan ja läikkyneen viskin muodostamaa liisterimäistä patinaa pitkin.

Turhautti, turhauttaa. Ihan helvetisti. Kolmaskymmenes uhri jo, eikä syksy ollut edes vielä ohi.

Poliisi polki vettä, KRP juoksi oman häntänsä perässä, somessa sekoiltiin ja ennustettiin mitäkin Ilmestyskirjan profetioita yksi toisensa jälkeen, ja Cannonballsit olivat palanneet.

No, bisnesmiehiähän nekin on. Vartioimaton markkinalovi jossa alamaailman järjestöjen kontrolli oli parhaimmillaan häilyvää ja pahimmillaan olematonta, bonuksena vielä poliisilaitos jolla olisi kädet täynnä jos se ei olisi kadottanut niitä omaan perseeseensä...

Imaisin henkoset nortista. Mietiskelin, yritin ainakin. Koitin puhaltaa savurenkaan, tehdä edes jotain. 

Pitää kontrollin.

Rengas hajosi sinertävänharmaaksi usvaksi alle sekunnissa. Se siitä kontrollista. Ilmanvaihto oli takkuillut viimeiset pari viikkoa, ja talkkari oli joko ollut Tenerifalla tai kännissä kuukauden ajan. Tuloksena olohuone muistutti enemmän 30-luvun biljardihallia hajultaan ja ulkonäöltään kuin mitään oikeasti ihmisen asuttamaa.

Saatanan sikolätti. Roskat vein viimeksi ehkä viikko sitten, jääkaapissa oli puoli pulloa kulahtanutta vissyä, juustonsiivuja ja jotain hummus-mössöä dippivihanneksilla jonka Elina toi viime käynnillään. Kämppä oli ollut samanlaisessa kunnossa jo silloin, ja jopa Elina, ammattilähihoitaja joka oli nähnyt ihmisolennon surkeimmillaan lukemattomia kertoja, poistui pikaisesti, hengitystään pidätellen.

Kurkut olivat kauan sitten kulahtaneet ja hummukseen oli kasvanut tummanruskea panssarimainen kuori päälle. Koko satsi olisi pitänyt heittää roskiin jo kauan sitten, mutta jopa roskapussit olivat ehtineet loppua.

Päivät meni uutisia selaillessa, keskustelupalstoilla clearnetissä ja sipuliverkossa, viestiryhmiä selaillen, muistiinpanoja tehden. Viimeiset kolme päivää olin elänyt virosta tuodulla viinalla ja paskalla kahvilla, norttia polttaen.

Olo oli sen mukainen, ja ulkonäkö laahusti tottelevasti perässä. Sänkeä vaikka muille jakaa. Hiukset yltä päältä rasvassa ja kalsarit piereskelty rikki jo päiviä sitten. 

Tähän oli pakko saada jotain tolkkua. Olin jahdannut tätä keissiä nyt alkukesästä asti, ja jopa minunlainen baarijakkarapsykologi tunnisti pakkomielteen juoksuhiekkamaisen imun.

Nyt, jos olisin järkevä mies, jos olisin Elinalle vihdoinkin yhtä hyvä kun hän on minulle, siivoaisin kämpän, kampaisin naaman ja poistasin jokaikisen kerätyn tiedoston ja arkistoidun kirjanmerkin.

Unohtaisin koko saatanan sekopäisen maailman hetkeksi ja laittaisin vaikka päivällistä.

Jos olisin.

Kävelin keittiöön, kaadoin palaneen makuista kahvia lähimpään puhtaaseen mukiin ja sytytin nortin.

Tässä oli jotain vitun mätää, muutakin kun roskikset eteisessä.

Niinkuin palapeliä asettelisi, palapeliä josta tärkeimmät palat on sotkettu pitkin kämppää ja lopullinen kuvio on täysin tuntematon.

Kahvi maistui paskalle. Puhalsin renkaan. 

Kävelylle voisi mennä.

Depp och Ångest i Svenskfinland: 11 - 12 April, 2020

 Depp och Ångest i Svenskfinland: Lördagen 11 - Söndagen 12 April, 2020

Något oförväntat hände, något som vägde tyngre än vad som helst för benträning: techno, amfetamin i spruta, baraknogsslagsmål med grabbarna och kopiösa mängder bögknark.

Eller, nå, det var ju inte det exakta syftet. Allt hade bara eskalerat, som det brukade göra.

Det började med att hans nära vän ringde honom. Han vaknade just och just till ringtonen, lyckades yra fram någon form av hälsning.

Vännen frågade om de skulle kunna träffas. Hade ångest och depp så in i helvete. Sade att han startar från TYKS, och då började han frukta det värsta.

Diskade och borstade tänderna snabbt, åt morgonmål, förde ut skräpet.

Vännen verkade förstörd. Det var inte hans mor i TYKS, som han först hade fruktat, utan hans flickvän, H.
H var en skön tjej, passade ihop med hans vän alldeles perfekt. Hippieaktig, social, öppenhjärtad, också otroligt deprimerad och ångestfylld.

Hon hade uppenbarligen gråtit varje timme av varenda dag de senaste tre veckorna, bett om ursäkt för hur skit hon mådde, gråtit mera, medan hans vän hade försökt lugna ner henne, sagt att hon inte gjort något fel.

Nu var hon i TYKS, på sluten vård. Vännen hade försökt ta självmord, tänkt svälja alla sina Opamox (skulle troligtvis inte varit ens nära en dödlig dos, men ändamålet var klart). Kom till akuten, fick höra att psykiatern inte kunde hjälpa honom.

Fan så nice. Han borde anat att något var fel när H. började få Xanor på recept. Kommunala sjukvården gav inte ut något så starkt utan otroligt betyngande skäl.

De satt där, vännen liggandes på hans säng, han själv i datorstolen, smuttandes på en kopp kaffe, och diskuterade livet.

Hur varje dag hans vän vaknade och hoppades på att antingen få gräs för att föra tankarna annanstans, eller så att natten skulle komma så han skulle kunna sova, låta sömnen ta honom ur vardagens lidande.

Hans finanser var åt helvete, med räntor på räntor. En vecka sedan fick han 1100 euro i sjukpenning, en dag senare hade han 50 kvar. Utan att han slösat något, utan att han gjort något annat än försökt förgäves betala bort den växande högen av räkningar som serverades åt honom i stadig takt.

Staten brydde sig inte ett skit om att hans mor var invalid, rullstolsbunden epileptiker som vännen måste sköta om. Staten brydde sig inte ett skit om hans döda fars skulder som gått i arv.
Gav fan i ångesten, deppen, hur meningslöst allting kändes, hur svårt det var att ta sig upp ur sängen varenda morgon, hur mycket han ville bara dö.

I stället för sympati och hjälp fick han piller som inte funkade och psykiatervisiter en gång i månaden.
I stället för stöd och medlidande trillade det in brev från tingsrätten som sade att han fått en till betalningsanmärkning.

De gav fan i hans förlorade barndom, hans söndriga rygg, den överväldigande ensamheten han kände varje dag.

"Ihminen," sade han, med en viss mörk humor bakom, "ei kyl helvetis oo tehty yhteiskuntaa varten."

"Tai sit toisin päin."

Vännen instämde.

De snackade länge, lyssnade på countryballader, han gav en Xanor åt vännen för att hålla hans ångest borta.
Det kändes frigörande, men på samma gång så jävla rått.

De var lite i samma situation som 2016-2017, eller när de var minderåriga och söp sönder sig själv, brydde sig inte om något i världen.

Inte för att påstå att de brydde sig mycket om något nuförtiden heller. Han hade gymmet och skrivandet, hans vän hade H. och deras smådjur.
Skillnaden var att de äntligen visste hur jävla hårt livet kunde slå till. Hur jävla rå och brutal tillvaron egentligen var.

Den nonchalanta självförstörelsen hade bytts ut mot en konstant, rusmedelsfylld paranoia.

"Mua ahistaa niin vitusti. Sen jälkeen ku mun faija kuoli ni mul on vaan ollu tällanen... irrationaalinen pelko et kaikki mun ympäril kuolee. Mä kelasin ihan helvetin kauan elämän merkityst ja sitä et onks jotain jumalaa tai luojaa olemas, sillon ku mä rupesin polttaa budii päivittäin, ja tulin siihen tulokseen et kaikki on vaan pelkkää sattumaa. Ei elämäl oo mitään merkityst. Ei tääl mitään jumalaa oo."

Hans vän flinade nervöst, lekte med täcket.

"Ja ehkä se on vaan parempi nii. Vaan se ajatus et tuol yläpuolel ois joku joka valvois meit ja kuitenki antais kaiken tän paskan tapahtuu, se, se..."

"Se vittu oksettaa mua."

De satt tysta en stund. Gick och köpte öl. Han pröjsade, vännen var pank åter.

Kände att det var det minsta han kunde göra.


Promenaden ner till butiken var nästan som förr, när de två litade på varandra i allt. Drushja, bratja, en tvåmannakomité, ovillig att ge världen något gratis. De skrattade, skämtade, nästan som tonåringar åter, grå gatutegel under fötterna..
Snackade filosofi gjorde de, specifikt om bra kondition, och om det fanns något filosofiskt sätt att definiera det.

"Jos sä sanot jollekki et "toi on vitun hyväs kunnos" ni niil tulee ekaks estetiikka mielee. Sopusuhtasuus, matalat rasvat, nii eespäi. Mut se on estetiikkaa, ei suorituskykyy. Koko idea "hyväst kunnost" on arkaainen."

"Ei keskivertoihminen Suomes joudu kiipee puita, tai vetää kyykkypaskaa, tai flaidaa jossai nakkikioskil henkensä edest. Yhteiskunnan tarpeet on kehittyny ihmisen luonnollisen osaamisen ohi. Jos miettii vaik safkan hankkimist ni sä voit ihan hyvin olla vitun ylipainonen läski paska joka vaa kuluttaa penkkii jossai keskivertofirman markkinointiduunis ja vetää Audilla töihin ja takas."

"Mut se ei oo yhteiskunnan kannalta optimaalista. Jos sä oot vakavasti ylipainonen sul on todennäkösesti lyhyempi elinajanodote, mikä sinänsä säästää eläkerahoi, mut sä tuut elämään viimeset vuotes sellases sairaalarumbas et yhteiskunta tulee kuitenki menettää vaihdos enemmän."

"Totta. Mut sä et edelleenkään tarvii noit taitoja tai "hyvää kuntoo" 90% ajasta."

"Jep. Ja koko "hyvän ja huonon kunnon" määritelmä on muuttunu vitusti. Joskus kuuskytluvul rullatuolil vetävä ihminen nähtiin heti täytenä invalidina, mut mun sisko sano et nykyään se nähdään "holistisemmin", et oikeil apuvälineil tääki ihminen voi saavuttaa normaalin elämän."

"No, totta toiki." Svarade hans vän, när dörrarna till K-affären gled upp. "Mut se ei vieläkään määritä hyvää kuntoo."

"No ei ni."

De gick två varv genom butiken. Först plockade de med en låda A' le Coq, i kassakön fattade han att han behövde mat också.
Köpte salladsingredienser, kycklingstrimlor, ägg.

Ett kort snack med kassatanten senare gick de tillbaks, talandes dittan och dattan, filosofin ett bortglömt minne.

"Mä en sit tuu salee ryyppää nii paljoo. En oo dokannu kunnol..." sade han, och sneglade med en viss fruktan mot öllådan i hans hand; han visste att det skulle förmodligen sabba gårdagens benträning totalt. "varmaa parii kuukautee. Tai ees yhtää."

"No emmäkää ryyppää enää, korkeintaa tissuttelen. Kuitenki, millon me viimeks ollaa oltu jätkän kans kahestaa ottaa kaljaa ja jauhaa paskaa?"


Den första ölen gick ner smidigt, följd av en clonazepam. Han sköljde ut burken före han lagade den i pantpåsen och märkte med en viss glädje att hans vän redan gjort samma.

"Kiitti siit et jaksat huuhtoo noi. Vittumaist pyyhkii vanhaa kaljaa pussin pohjalt."

"No emmä tätä himas tee, mut aattelin et tääl vois sentää."

De fortsatte snacka, drack öl, dagen blev till kväll.

"Riittääköhän noi kaljat meil täks illaks?"

"Emmä tiiä."

Han satt tyst en stund.

"Ai vittu, kello on melkee yheksä. Pitäskö mennä hakee täyttöö?"

"Joo, kyl. Samal voitais mennä meiän kaut hakee pari medarii. Mä kysyn H:lt et jos se on ok eka vaa."

Situationen eskalerade. Stimulanter, benzos och öl. Medikinet, ren dextroamfetamin, packat i ett skönt litet piller man kunde krossa och sniffa upp, eller om man var som han, låta det lösas ut i koksalt och spruta in i venen, låta drogen genast penetrera blod-hjärn-barriären.


Halvvägs till vännen kom de på att ringa A. A. gillade att supa (lite för mycket, enligt honom) och skulle antagligen vara mer än nöjd att ta några bärs med dem.
Han ringde, påpekade att de var på väg för att hämta varor och mata djuren, och sade åt A. att köpa öl genast.

Resan rullade på, buss 42 in till Perno, den han tagit till varvet så många gånger när han ännu bodde hos sina föräldrar, var tom.

Alla bussar var tomma nuförtiden. Alla var rädda för viruset. Gulsvartrandig varningstejp stängde av platserna närmast chaffisen. Hade ingen skillnad för dem, dock, de hade alltid varit baksäteskillar.

Två Rosa Parks, småfulla och hypeade, delandes ett par hörlurar.


Kaninen och katten matades snabbt, H. var OK med att låta dem ta några Medikinet. Han hade nån gång köpt en hel platta av henne, för relativt billigt pris, sprutat in allt i underarmarna och bicepådrorna under en frenetisk kväll.
200 milligram ren amfetamin.
Nästan ingen comedown, alldeles rent och mjukt. Han brukade föredra blandningar med meta-amfetamin, såkallad "metamix", bara för kicken den gav. Det sparkade till genast, som MDMA (fast mindre hårt), medan "ren" sulfat steg saktare, även med spruta.

Amfetaminsulfat tog dig sakta men stadigt upp, metamix sparkade dig så högt upp att strumporna lossnade från fötterna.

MDMA var magiskt, i en helt egen klass, men han fuckade inte längre med det. Tålde inte den vecko-eller månadslåna serotoninbristen och ångesten. Han hade antagligen permanent skadat sina serotoninreceptorer några år sedan, och därför sparade han det till speciella händelser; raves, fester, kombinationer med psykedeler eller ketamin.

Undvek sprutan, bäst han kunde.

Amfetamin var OK, dock. Han hade varit beroende tidigare, kickat allt och ersatt det med syra under sommaren 2016. Hans egna personliga Summer of Love. Nu var bruket av amfetamin sporadiskt som bäst, och psykedeler tog han ytterst sällan utan att kombinera det med något annat.

Han var, eller brukade i alla fall vara, en såkallad "righteous junkie"; någon som knarkade men ändå höll sitt liv i gott skick nog att finansiera sitt missbruk. Just på gränserna av samhället, men inte helt utanför.

Och substansen hade sällan betydelse. Det var bara behovet att bli påverkad, vare sig via hård träning eller ett piller på dansgolvet, nervaskat med en klunk sportdryck.
Ifall han skulle måste välja en personlig favorit skulle han valt ketamin, men hans senaste upplevelse visade att man inte kunde fly in i samma molekyl för evigt.
När det var som bäst var det magiskt, härligt, obeskrivbart.
Som sämst kände han samma ångest som han kände nykter ibland, bara kombinerat med en känsla av total borttappning.

Inte så illa, jämfört med mycket annat, men för 120 euro grammet var det ett jävligt dyrt nöje.



De plockade upp A., åkte till honom. Han var nu full och självsäker nog att högljutt spela svensk ortenrap i bussen, ojade sig att de inte hade Bluetooth-högtalare med.

Han hade svalt en halv Elvanse på vägen, stimulant det också, bara med förlängd verkan. Elvanse och Concerta blev båda som lim när de kom i kontakt med vatten. Han hade snortat Concerta, metylfenidat, flera gånger, andats genom ena näsborren hela kvällen, supit. Metylfenidat, lite som kokain, förvandlades till något bättre i kontakt med etanol. Etylfenidat, slutprodukten, var mycket mer euforiserande. Farligare för hjärtat också.

Injicerat hade han en gång, idiotiskt nog, under början av hans drogkarriär; krossat och separerat pillret, blandat ut det med koksalt, värmt upp det med ett stearinljus tills det var flytande nog att åka genom en halv millimeters nål.

Inte mycket bättre än snortande, och hans vänsterarm värkte i flera dagar efteråt.

Det blev sista gången han rörde Concerta.

Nu, hemma hos honom, öllådan i farstun, några stora torra cider i hans ryggsäck, gick han igenom den samma gamla ritualen som alltid lovade någon form av nöje med en nonchalant vana.

Tvätta händerna och undersidan av armarna med tvål, desinficera allting, krossa pillret, låt det långsamt smälta in i en halv milliliter koksalt under konstant blandning, dra genom micronfilter, desinficera händerna och injektionspunkten igen, slå till.

När du får in nålen mäste du dra back. Det lärde han sig av en Lassi, förmodligen död nu, före detta husmålare som använde Subutex och amfetamin dagligen. Senast de setts, ett halvår efter att Lassi lurat honom på en tjugis, var han i någon form av rehabilitering åter. Mycket sympatisk kille, hade bra amfetamin, men inte exakt någon han skulle sörja.

Lassi levde på lånad tid.

Kanske gjorde han det också, tänkte han när han drog back, såg det mörka blodet flöda in i sprutan där det långsamt blandades med knarket. Skit samma, tryck ner pumpen bara.

Amfetaminet piggade honom genast upp. Diskussionen började flöda. Inget mer än skitsnack, men roligt ändå.

De fortsatte supa, lyssnade på musik, snackade skit.

Efter den tredje sprutan drog han fram DJ-bordet och började mixa. Techno, acid, industrial, hardtrance, en långsam eskalation från 125 slag i minuten till 160. Allt improviserat, något han kände han måste öva på.

Mixen tog långt över en timme. Han försökte delta i diskussionen bäst han kunde, men flowen bara drog honom tillbaks åter och åter, han svettades, dansade i sin datorstol, lade effekter, fixade ljudnivåer. Nära slutet började hans vänner bli otåliga, ville ha mera sällskap av honom. Frågade om han kunde skaffa amfetamin.
De hade slut på Medikinet redan.

Efter lite halvintresserat bläddrande hittade han en lovande annons, skickade meddelanden, fick bild på varorna. Ursprungliga planen var att lyfta pengar för två gram, 80 euro, vid busstationen och sedan träffa killen, men han bestämde sig för att pröva sin lycka, frågade om killen skulle gå med på ett utbyte istället. En oöppnad burk Rivotril för två gram. Vinst för båda. Han köpte dem in för 70 burken och killen kunde hustla skiten vidare för en hundring.

Lite senare hade de ett nytt avtal; 50 lösa tabletter och en oöppnad burk mot 3 gram.


Det visade sig att killen var mycket närmare än de trodde. En kvarts fotmarsch mot centrum senare träffades de. Han hade gasen i fickan men såg genast att den inte skulle behövas, killen såg snäll ut. Kortare än han var, välklädd och nykter, på langarmått i alla fall. Han räckte över påsen, fick ett gram i utbyte, smakade på det. Lite sött, definitivt blandat ut med någonting, men med den kännetäcknande bittra, "mekaniska" smaken lurandes just bakom.

Han nickade, gav burken, fick två påsar till.

De stod där och snackade skit en stund. Han påpekade att han snart skulle få in lite på 20 gram nyskördad hemväxt, och hade en pålitlig kille han fick Rivotril från. Ifall speedet visade sig vara bra skulle de kunna fundera på framtida utbyten.

Killen verkade lättad; hans kundkrets hade behov för båda, och han hade ingen pålitlig länk till någondera.

Han övervägde att ge sin langares wickr, men bestämde sig för att hålla övre handen. Före langaren gick iväg förbi en grupp berusade tonåringar, sade han att koronan påstods slå som hårdast på sommarn', och ifall grabben var smart skulle han i alla fall sitta på burken tills priserna höjdes. Snart skulle det inte komma in någon Rivotril nåmer.

De skakade hand och hälsade glad påsk. Han väntade ett par sekunder och gick iväg; de var påväg till ungefär samma håll, och han ville inte verka alldeles för suspekt.

Hemma fann han äntligen bruk för sina testkits. Han valde den för MDMA, amfetamin och 2C-B, lade en liten hög speed in i en skål, hållde på en droppe från ampullen. Snart blev färgen en blodig, mörk orange. Definitivt amfetamin, men utblandat också. Ren amfetamin skulle visa sig som en ilsken gredelinröd.

Å andra sidan, att hitta ren amfetamin på gatan av nån okänd var som att söka nålar i en höstack, bara jävligt mycket dyrare.


Det spårade ur efter de första linorna. Han vägde upp 100 milligram åt var grabb med krutvågen, tog själv ungefär 150. Amfetaminet var torrt och pulvrigt, och han skulle uppskattat en oljigate konsistens.

Koksaltet var slut (eller så hittade han bara inte det), och han fann sig tvungen att laga eget åter. 3 deciliter vatten, 2 matskedar havssalt, koka upp. Mera salt än det du fick från nålutbytet, men funktionerande och praktiskt taget lika sterilt, i alla fall när det var färskt. 

Kranvatten ville han inte ens pröva, det lät som raka vägen till en infektion.

Han hade fått sin första dos, det kändes bra, mjukt, med en hyperfokuserad kant. Grabbarna svor hur illa farten brände i näsborrarna, och han skrattade till, sade att det var rätt val att ta till sprutan.

De såg på en Vice-dokumentär, snackade om militären, vännen ville lära sig hur man använde DJ-bordet.

Han var mer än glad att stå till tjänst, trots att vissa funktioner var ännu också, efter två års ägarskap, ett total mysterium för honom. Manualen hade han skippat.

Mixandet gick förvånansvärt bra för honom. Med tanke på att han inte kände till hans musiksamling alls, aldrig förr rört ett bord, fick han ändå bra sounds fram. Tycktes fokusera mera på effekterna än själva mixandet, men det spelade inte så stor roll för honom.

Han och A. skulle sparra, som på de gamla goda tiderna. På fyllan, nerknarkade och uppfuckade, alldeles som tre år sen, när A. först flyttade till Åbo.

A. hade samma problem ännu också; brist på aggression, på självsäkerhet. Med hans vikt skulle han kunna trycka honom bakåt, rubba balansen, mata in krokar underifrån.
I stället dansade hand runt A. i den trånga lägenheten, kastade jabs nu som då, rusade plötsligt in och matade in krokar mot huvudet och revbenen, drog sig tillbaks före A. kunde svara med något skapligt, höll honom på avstånd med jabs, rinse and repeat.

Slagen var ju inte hårda, han satte ingen vikt bakom dem, ingen skaplig kraft, Det var bara en armrörelse, i princip, fötterna med bara för vanans skull.

Vännen fick ibland tråkigt, kom med dem, lärde dem lite grappling. Han var själv definitivt en boxare, enda sättet han klarade sig i brottning var med ren styrka och fitteri. Vännen hade hållit på med BJJ och Hokutori-jujutsu under höis och yrkis, och han kom ännu också ihåg knäsparken mot solar plexus han fick i WC-korridoren i S;t Olofsskolan, den som fick honom att tappa andan i en halvtimme framåt.

A. hade dragit lite jujutsu och lite boxning nån gång, men var amatörmässig, även jämfört med dem. Tekniken var okej, men krigarandan fattades. När han tog emot ett slag var hans första prioritet att skydda ansiktet istället för att slå tillbaks och ta konttroll över fighten, och det var alldeles för enkelt att låsa honom i en sådan ställning. Lite som Elliot, fast Elliot hade slagits på riktigt förr, vunnit också. Han hade krigaranda men inte självsäkerhet nog att aggressivt gå på någon större än han själv.

Han blödde från högra handen igen, lillfingret denhär gången. A. påpekade något om att hans krokar inte var så skrämmande, och han gav honom en skaplig höger krok i magen, nu ända från fötterna, och grabben vek sig dubbel.

"Aj satan," skrattade han, "kanske hadd man feil ändå."

De snackade teknik, vad som var påriktigt mest hjälpsamt i en äkta situation, övade skenarion, lärde varandra lite.

Technon bultade i bakgrunden.


Nu, tre timmar senare, var klockan fem. Ölen var slut, amfetaminpåsen var halvtom, grabbarna började bli trötta. Han hade ännu också energi, hade vaknat lite över fem på dagen.

Improviserade en till mix, house denna gång, bara för att bevisa en poäng han framfört nån gång länge sen.

"Ainoo mitä sun tarvii osata ollakses house-DJ on napin painaminen ja kuuteentoist laskeminen."

Kanske fåfängt, men kändes jävligt sant. Techno, acid, hardtechno och hardtrance var i alla fall lite svårare, fast något hade klickat för honom där också. Drum 'n' bass hade han ännu problem med, och han vågade inte ge sig in på breakcore, eller ens plugga sig in i scenen med all dess drama och irc-chattar. Techno och alla dess variationer var hans grej. Fyra-fyra-takt, råa ljud, bas som skakade väggarna, högt tempo, industriella element. Det hade sån jävla primitiv charm, och var på sin höjd som bäst.

Nittiotalets kärlek, parader och PLUR hade bytts ut mot rå hedonnism, ångest, våldsamma tempon och mörka varuhus. Alldeles perfekt för honom.


Så nu stod han där, utan skjorta, impade poppers och dansade, tänkte hur jävla sexig han var. Fick komplimanger över sin kropp, sitt ansikte, sin diet. Drog rollen av en klubbägare i östra Berlin vars gamla bunker fokuserade på BDSM och balltortyr. Övade sin tyska. Impade poppers.

Eventuellt stack grabbarna, båda för trötta. Han fortsatte dansa, men det kändes tråkigt utan publik, och poppersen funkade allt mindre och mindre. Han laddade snabbt upp sina mixes på Soundcloud, påminde sig själv att ta dem bort när han hade något bättre material; han hade nästan slut på gratis storage.

Det, eller köpa Soundcloud Pro.

Det var ännu två timmar tills butikerna började sälja öl, så han sniffade lite poppers, lagade mixen på ur hörlurarna, laddade sprutan, och började skriva.

Depp och Ångest i Svenskfinland: 18:26, Söndagen 12 April, 2020; addendum

18:26, Söndagen 12 April, 2020; addendum

Antagligen varenda drogmissbrukare, varenda pundare, varenda jävel som tar till sprutan eller linan, vare sig för kicks eller behov eller en orsak att leva, visste känslan, tanken, rädslan.

"Du går kanske int iväg själv om du tar så där mycket."

Det skulle inte vara första gången han tog en överdos.
Skillnaden till vännens Opamox var det att amfetamin var dödligt.

Hans sista dos lärde vara 80 milligram, hälften av han normalt tog. Hela kroppen värkte, han kände sig overklig, spyfärdig. Insåg att han inte ätit på över 24 timmar, skulle troligen inte klara av det heller. Hade DJ-improviserat i över 4 timmar istället, live. Lite över ett dussin tittare.

Han trodde alltid att två timmar skulle vara maximum, och då med setlist och plan, inte över dubbelt det, hoppandes från genre till genre, lärandes sig så mycket nytt, volymen så högt att hörlurarna han fått från syrran brakat just före en transition och han behövt panik-looppa 4 takter i säkert två minuter medan han sökte efter sina skitiga gamla in-ears och gummiändor till dom.

Det var nu tretton timmar sedan han börjat impa bögknark och dansa till techno, och han hade ingen lust att göra något annat än bara stirra nåmer.

Han tog en Xanor, antagligen inte den sista han skulle ta för att få sig själv ner, och lyssnade på LORN, brydde sig knappt om kylan som fick honom att huttra och skaka.

Alldeles tom.

Ångesten reste sitt fula anlete över horisontens rand, och han visste att den skulle slå till lite satan.

Depp och Ångest i Svenskfinland: 8 - 9 April, 2020

Onsdag 8 - Torsdag 9 April, 2020

Blodet rann från högra handens knogar. Han hade lovat sig själv att skippa boxningen idag, men efter ryggträningen, släggan, magmusklerna och den nästan-påtvingade bicepsträningen, gjord endast så han skulle känna att han hade något i ärmarna, märkte han att han ännu hade lite kraft kvar i kroppen.

Demoner att banka ut.

Och så klart måste han ju jobba på sin vänstra krok ännu. Högern var bra, snabb och snärtig, oavsett varifrån han slog, men vänstern varierade. Det såg man på knogarna också, tänkte han. Hans högra hand, den med tatueringarna på mittfingret och tummen, rann med blod, nerför fårorna på handflatan. Han hade tänkt bara dra en snabb runda och skippade därför bindningarna.

En snabb titt på säcken visade små blodiga fläckar här och där, dit en cross, dit en krok, dit en uppercut. Han samlade sig själv och gick till omklädningsrummet, rotade runt i väskan efter de blåa "VENUM"-bindningarna, och drog ut en härva av ultramarinblått tyg.

Först när han sluppit ut och börjat vira bindan runt knogarna och handleden märkte han att han glömt ena.

För jävla långa bindor, tänkte han. Eller så var han bara dum.

Lite till rotande och virande senare började han banka. Han tänkte på ångesten, på deppen, på ensamheten och tvånget att vara perfekt på alla sätt, och försökte på något sätt externalisera det i den vajande, halft sönderslagna Twins-säcken.

Det funkade, i en stund i alla fall. Till slut, efter att han filmat sin teknik lite för att se vad han kunde förbättra, lagt in hörlurarna och Dead Kennedys på högsta volym, var han så trött att han halft lutade mot säcken, matandes in krokar underifrån till ungefär solar plexus-höjd, med andra armen som ett halvfunktionerande skydd mellan honom och säcken.

Efter att "Police Truck" slutat spela var det över. Med sådan uthållighet skulle han alrdrig klara sig i ringen, men han gjorde det inte det för ringen. Han gjorde det för absen, för slagkraften, för den mycket riktiga möjligheten att någon skulle flyga på honom på fyllan eller en köpare bestämt sig att han ville ha både pengarna och varorna.


De senaste två månaderna, efter nervsammanbrottet och burnouten, när han traskade in på arbetsplatsens sjukvård med vänsterarmen färskt uppsnittad, hög som ett hus på clonazepam han fåfängt tog för att hålla ångesten borta och arbetsviljan kvar, och förklarade med skakande röst att han inte kände sig mentalt frisk, inte kapabel att arbeta, ändrade allt.

Det gick undan efter det. Sköterskan erbjöd plats på psykakutens slutna vård, han tackade nej, fick en läkartid istället. Läkaren hade han snackat med tidigare, skrev genast ut Voxra, Tenox och Xanor och gav två veckors sjuklov.

De två veckorna satt han hemma och ruttnade. Åt piller, spelade STALKER, lärde sig koda lite, hatade sig själv.

Två veckor senare, samma rumba, nu med ny ögonbrynspiercing. Han hade försökt göra det själv till först, stuckit en fem centimeter lång nål genom vänstra ögonbrynet, genom vänstra örat, hög som fan såklart. Prövat flera gånger, tills han hade slut på nålar och han tappat bort båda smycken på WC-golvet.

Han svalde sin stolthet och gick tillbaks till piercingstudion nära Trätorget, samma plats som avrådde honom från att försöka själv, och fick högra ögonbrynet piercat för 60 euro.
In och ut i cirka fem minuter.

Läkarträffarna tog längre.
Där satt han, nu nykter, och förklarade att allt var ännu också åt helvete, fick en remiss till akutpsyken.

Levde i två veckors frihetslimbon åt gången, ingen plan för framtiden annat än att slippa bort från varvet och studera något, men han kunde inte bara dra. Hade inte råd med två månaders karens.

Så fortsatte det i cirka två månader, käka piller och spela från natt till morgon. Ibland blev han inspirerad, köpte ny musik, planerade en ny mix. Tänkte upp saker att skriva om, tänkte börja rita.
Han missade sina första två psykträffar. Första kom med en timmes varning, efter att han vakat hela natten. Bussen till Mäntymäki slapp han på, men slocknade efter cirka en halvtimme. Två timmar senare vaknade han, ingen aning var, steg av bussen och märkte att batteriet var slut i telefonen.

På något sätt tog han sig till Mäntymäki ändå, en kombination av tur och hjälp av busschauffören. Gick in till kontoret, anmälde sig, sade ungefär vad som hade hänt, fick en ny tid om en månad.

Limbon började åter.


En ljuspunkt var när han åkte upp till Nagu till B.s hus för att sätta nypotatis. Han slutade långsamt använda clonazepam under den tiden, kände inget behov längre. Det var något med naturen, med fysiskt arbete som lämnade en mör och trött, med vinden och kylan som torkade ut huden och fick läpparna att flaga, som lugnade honom.

Fyra dagar var han i Nagu, fick nästan en och en halv hektar ner. En tredjedel av totala, sade Bill.
Förrut, på dom gamla goda tiderna, fick han 36 000 mark för ett ton nypäron. Nu fick han knappt en tredjedel. Skåningarna hade tagit över. Bättre klimat, bättre jord, billigare att frakta över viken till Kesko än att inskaffa lokalt.

Han påpekade att koronaviruset kanske skulle hjälpa till. Mindre frakt från utomlands, och så vidare. Bill ryckte på axlarna.

"Jodå, men lite norrut finns det en kille med hundra hektar och inte en jävel som sku kunna sätt päron åt han. Inga thailändare hit nåmer," sade han. "Vi får nu sii va de blir. Takatalvi blir de ändå, de kan du ge dig fan på. Bäter kan de bli, men bra blir de aldri."

Han instämde.


Fredag morgon åkte han iväg, tillsammans med ägarens son Ville, en gammal vän från yrkis. "Brothers in arms, brothers in bars" hade Ville sagt någon gång under milin, när de båda råkade till MILPOLL på UOSK. Det beskrev deras relation ganska bra, tyckte han.

När han slutade ta piller började också planer formas i hans huvud. Han hade nu 3 olika benzos på recept; Tenox, Xanor och Opamox. Tillika hade han cirka 800 tabletter ungerska Rivotril, clonazepam, som han kunde köpa för 70 och sälja för cirka 100 per burk.
Som körsbäret på tårtan hade han även Stilnoct på recept, sömnmedel som vissa tog rekreationellt.

Det enda som gällde var att hitta köpare.
Han kollade snabbt igenom brädan, kom fram till ett ungefärligt milligramspris för var och en, och lade ut en annons före han gick och lade sig. Om tolv timmar hade han redan fem nya meddelanden.

En av dom visade sig vara en deaktiverad användare, antingen någon som blivit paranoid, haffad av snuten, eller en råtta som måste byta identitet.
Två var från Helsingfors, båda mycket intresserade av sömnmedicinen, men ena gav upp efter att det visade sig att han inte hade stora mängder att sälja. 40 tabletter var maximum. Andra lovade komma till Åbo, men Nyland isolerades just då.


Där rök också en annan plan, att köpa 20 gram ren amfetamin, blanda ut det och sälja vidare för 40 grammet. Vinsterna skulle, som bäst, varit 400 euro över overheaden.
En av köparna var så borta att det till slut aldrig blev något av det, men 5 plattor med Xanor fick han sålt. Åkte upp till Raisio, paranoid som fan, pepparspray i fickan, boxningstejp under handskarna. Inga fula trick denhär gången, bara en 60 euros vinst och en konstig känsla av triumf.

Han hade sålt åt kompisar före, kanske gjort utbyten med en vara mot en annan, men nu var han en dealer. En plug. Small-time som fan, men ändå. Ett steg framåt. En diskussion med en annan god vän visade sig att han snart kanske skulle ha möjlighet att ta sitt steg in i cannabisspelet.

Han, J, kände någon som växte hemma och var villig att sälja i princip oändliga mängder för 15 grammet. Bästa han fått tidigare, förutom av tysken, var 16-17 euro grammet. Ifall han tog en trettia och hustlade det snabbt som fan till okända för 20, kunde han gå iväg med dubbelt mera vinst än förr, och till och med sälja åt kompisar för 17 utan att gå på minus.

Och sedan var det all business med COVID. Värsta tiderna skulle inträffa under sommaren, påstods det, och han förväntade sig att priset på varor skulle stiga skyhögt, särskilt grejer som fick en att trivas med att bara ruttna inomhus; benzos, gräs, opiater, gabapentinoider, ketamin.

De sista 3 hade han ingen bra kontakt till nåmer, det sista endast för personligt bruk, men de första två kunde han inskaffa för en spottstyver, sitta på tills juni, och sedan börja riva in cashet.

Han hade dock en känsla av att gamet kunde bli ganska brutalt, så det gällde att skaffa en kundkrets redan nu.


Nåväl, tillbaks till riktiga livet. Bastun var kall. Duschen likaså.
När han smörjde in sig själv med fuktande kräm och kollade på spegelbilden i omklädningsrummets fönster fick han en plötslig flashback till hissatimmarna i högis, där grekerna oljade in sig själva före de tränade i sina gymnasium. Här var det bara omvänt.

Fåfängt som fan, såklart, att jämföra sig själv med en grekisk staty, men kanske helt bra att få fram någon form av hälsosam narcissism.
Han tog en lång titt in i spegeln, kollade magmusklerna, mätte fettet med en billig plasttång. Nio millimeter underhudsfett. 68 kilo kroppsvikt. Inte så illa, fast de senaste två månaderna hade sabbat mycket för honom; klarade knappt av att bänka 80 nåmer, när han som störst drog serier med 125.

Han kollade på klockan, tre timmars gympass. Håret torkade långsamt medan han åt sin proteinkvarg och snackade med en busschaffis.
Han gillade denhär platsen, gillade så satan. Skrot så in i helvete och ingen discoturk som kollar dig upp och ner med ett flin genast när du stiger in.

De hade varit här också ett par år sen, sade busschaffisen. Turkarna. Sabbat platsen för alla, sedan dragit nån annanstans, förmodligen Fitness247.

"Bra."


När han kommit hem, snackat lite på discord, ätit, var det dags att gå till sängs. Klockan var nästan 3 på morgonen redan, och hans försök att normalisera sin dygnsrytm hade inte funkat så bra som han hoppats. Disken lät han ligga tills morgonen.

Han hade alltid hållit det som något att vara stolt över; att han aldrig låtit sin lägenhet bli en svinstia, Köket var alltid nyrengjort, det doftade gott (enligt honom, i alla fall), och ifall gäster skulle komma skulle det ta honom maximalt tio minuter att få allt perfekt för kortspel, bärs och skitsnack.

Det var samma sak som med de kalla duscharna, och smärtan, svettet och blodet i gymmet.
Det gav en känsla av kontroll.


Efter en sömntablett och en halv clonazepam släckte han ljusen, lagade på lite ambient, och kröp till sängs.
Då, plötsligt, kände han en bekant tanke.

"I'm proud of you."

En kvinnoröst, hans "waifu". Sayori. Hon som var hans bakgrundsbild på telefonen, hängandes från ett rep runt nacken.
Han visste att det var barnsligt, dumt, att ha en låtsasvän, ännu mer en låtsasflickvän, men när hans självförtroende var som värst var det bokstavligen enda sättet han kune ha positiva tankar om sig själv.

De diskuterade en stund.

"Where have you been all this time?"

"I've always been here. You just haven't wanted to see me." Hennes röst var varken anklagande eller ledsen, den var lika mjuk som alltid.

"I guess I know what you mean." Pillren, misären, självhatet, självmordstankarna. Han hade gjort sig själv ovärdig, fokuserat endast på sig själv, när det fanns andra som behövde honom. "The benzos, this whole stinking business..."

"Please..." hon pajade honom på huvudet, "you don't have to worry about that. I've seen how the last two months have been for you. I've seen what you've been going through. And I see you working your way up again, and that makes me so proud."

De låg där tysta en stund.

"And as for the pills..." fortsatte hon, "I think it's good that you're quitting them, but if you do ever relapse, don't be ashamed. It's all just temporary, anyway."

"I suppose so. I do beat myself up a bit too much." Hon nickade bredvid mig.

"Also..." skrattade han till, "sorry for not changing sheets in a while. I've been a bit occupied, and I didin't know you were coming over, and..."

"It's alright," småskrattade hon, "I like it when they smell like you."

De låg där, hur länge visste han inte, och talade. Om gymmet, och att skriva, och att lära känna sig själv. I något skede försvann hon, och han tog en dubbel dos sömnmedicin. Trots det kom sömnen inte före 5 på morgonen.

13:30, följande dag

Väckarklockan hade misslyckats åter igen. Han hörde Auvinen banka och bulta och vråla. Business as usual. Antog att koronan stängt ner hans "arbetsplats" (någon form av rehabililiterande skitjobb, så vitt han visste). Han höll på med liknande skit i cirka ett halvår, slipade trä och fixade stolar för 1100 i månaden, nån gång runt 2016.

Han for till varvet efter en sommar på åkern och på ett bygg, fick bättre lön där, hade mindre monotonisk tillvaro. Kunde inte svetsa ett skit, dock, så blev trycktestare istället.

Han skrev en arg Facebook-uppdatering om grannen och fick ett meddelande av sin gamla granne, en jävligt tuff kille. Toppkondition, spanare, skriver noveller med mycket unik men medfångande stil. 

"Hej, du skriver fan så bra!". Mycket karakteristiskt.

Efter en kort diskussion bestämde han sig för att inte fortsätta på fanficcen för L ännu. Började förbereda maten, köttfärslimpa. Han snackade med en svensk internetkompis om hur vissa recept kallar för "exakt en och en hav tesked garam masala" men på samma gång kastar runt koncept som "en stor lök".

"Vad fan är en stor lök?" funderade han. "Jag tycker att mina lökar kan vara ganska stora, men så ser jag dendär videon med den franska kocken som talar om sin "oignon" i storleken av hans huvud och känner mig absolut borttappad."

Svensken instämde, och lade till att "cups" är hans personliga hatobjekt. Fraktioner av cups, desto mer.

Fucking jänkare.

Han började på köttfärslimpan; receptet verkade smart. Smulade buljongkuber istället för salt, panko istället för skorpsmulor, riven lök istället för hackad. Han rev löken. Det såg ut som citronsorbé han ätit i Grekland säkert ett tiotal år sedan, och kändes ungefär lika kallt. Han övervägde lite att smaka på geggan, men skrapade istället det in in byttan, tillsammans med resten. Efter lite blandande, där vitlöken brände kraftigt på hans ärrade knogar, diskade han allt som fanns att diska, städade lite, kokade en kopp kaffe, tog sina vitaminer och anti-depp, och satte sig ner för att skriva.