Depp och Ångest i Svenskfinland: 18:26, Söndagen 12 April, 2020; addendum

18:26, Söndagen 12 April, 2020; addendum

Antagligen varenda drogmissbrukare, varenda pundare, varenda jävel som tar till sprutan eller linan, vare sig för kicks eller behov eller en orsak att leva, visste känslan, tanken, rädslan.

"Du går kanske int iväg själv om du tar så där mycket."

Det skulle inte vara första gången han tog en överdos.
Skillnaden till vännens Opamox var det att amfetamin var dödligt.

Hans sista dos lärde vara 80 milligram, hälften av han normalt tog. Hela kroppen värkte, han kände sig overklig, spyfärdig. Insåg att han inte ätit på över 24 timmar, skulle troligen inte klara av det heller. Hade DJ-improviserat i över 4 timmar istället, live. Lite över ett dussin tittare.

Han trodde alltid att två timmar skulle vara maximum, och då med setlist och plan, inte över dubbelt det, hoppandes från genre till genre, lärandes sig så mycket nytt, volymen så högt att hörlurarna han fått från syrran brakat just före en transition och han behövt panik-looppa 4 takter i säkert två minuter medan han sökte efter sina skitiga gamla in-ears och gummiändor till dom.

Det var nu tretton timmar sedan han börjat impa bögknark och dansa till techno, och han hade ingen lust att göra något annat än bara stirra nåmer.

Han tog en Xanor, antagligen inte den sista han skulle ta för att få sig själv ner, och lyssnade på LORN, brydde sig knappt om kylan som fick honom att huttra och skaka.

Alldeles tom.

Ångesten reste sitt fula anlete över horisontens rand, och han visste att den skulle slå till lite satan.