Addendum

Addendum

 

Genast när jag tryckte på enter för sista gången och blickade ut mot innergården började jag skratta.

Okontrollerat, hysteriskt.

Allting såg olikt ut. Det var samma gamla gråa betong, samma väg där Securitas kör varannan timme på natten, samma spottkopp på datorbordet med svart tuggtobakssörja som täckte bottnet.

Trodde jag skulle bli galen till först.

Tvivlar att jag blev.

Frågan återstår, vad gör jag nu? Det känns nästan religiöst. Som om Gud kommit till mig i formen av ett halvroligt mem och vänt hela min värld upp och ner.

Berättelsen kan väl inte sluta ännu, resonerar jag. Den saknar struktur, klimaks, payoff. Hjälten har inte räddat världen, tjejen är jag ännu osäker om, och jag är inte bra nog för att skriva något postmodernt.

Men det känns ändå som ett slut. Kanske slutet på ett kapitel, en ändring i livets bok. Det är jävligt svårt att förklara.

Jag har ofta brukat tänka på innebörden i att veta, jämfört med att känna. Vet du något, då ser du det som fakta. Känner du något är du redo att dö för det.

Ingen har någonsit krigat för att bevisa att två plus två är fyra.

Allt känns konstigt.

Det är bara jag själv som förstår innebörden. 

Men det känns som om det är den djupaste orsaken varför det känns så viktigt.

Kanske lite solipsistiskt, kanske en narcissistisk syn på världen, men sådan är jag.

 

Jag, han, och maskerna vi bär.