Depp och Ångest i Svenskfinland: 23 Februari 2021

 Depp och Ångest i Svenskfinland: Tisdagen 23 Februari, 2021

 

Den senaste månaden hade farit förbi i ett dis. Tjejen hade inte försvunnit ännu, vilket i och för sig kändes som en fjäder i hatten. Hade inte satt på henne heller ännu. Första gången de träffats var han för påverkad, andra gången hade hon mens, tredje versen samma som första, und so weiter.

Deppen hade återvänt, dock, bärandes en redig dos ångest och dysmorfi med sig som gåva. Halvåret sedan han miste jobbet hade han ganska långt bara suttit stilla, knarkat, glömt bort det fysiska. Nu först märkte han det. 

Fy fa-an, så han såg ut. Trots att han aldrig varit något manligt skönhetsideal tog det ganska jävla illa den kvällen han stod framför farstuspegeln utan skjorta, såg hur bröstmusklerna hade blivit valkiga och mjuka, hans magmuskler försvunna bakom en putande ölmage.

Helvete ändå.

Så han började träna, försiktigt till en början. All styrka hade försvunnit ur lemmarna, och han ville nästan gråta när han märkte att han just och just kunde bänka sextio kilo. Hur fan hade han låtit sig sjunka så?

Men han fortsatte, och sakta men säkert började styrkan komma tillbaka. En månad senare drog han 75 som serievikt, åt mindre, räknade kalorier. Han var definitivt inte var han ville vara, men gick i alla fall åt rätt håll. Muskel-motmuskelträning, stora grupperna två gånger, absen sex dagar om veckan.

Han var jävligt långt från idealet, men träningen kändes bra ändå. Det hjälpte jävligt mycket med nykterheten. Han fick som vana att gå tidigt på morgonen, genast när gymmet öppnade. Om allt gick bra kunde han snatta auxen åt sig själv, lyssna på hardcore, pumpa järn tills benen vacklade och magen vände sig ut och in.

Det hade inte ännu hunnit gå sämre.

Inte i alla fall i gymmet.

Annars höll han ännu också på och bröt arm med fackets a-kassa. Papper på papper, inkomplett information, käppar i hjulen. Kändes ganska satans otacksamt att slita sönder sig själv i tre år och sedan konstant få nobben när man behövde fyrk. Skulle han kunna gå via FPA skulle han också göra det, men behändigt nog för staten kunde han inte söka stöd på den fronten.

Nåväl.

Det var ju egentligen hans eget jävla misstag, det också, hur jävla skit det än kändes att bekänna det.

Eller hur fittigt det kändes att studera utan att ha råd med skolböcker.

Gör om, gör rätt.

 

Han, grabbarna och H. hade börjat spela Pathfinder. Lite som Dungeons and Dragons, bara (uppenbarligen) simplare. Trots det var regelboken för första editionen just under 600 sidor. Ändå kändes det mindre viktigt att kunna alla reglerna som game master. Ifall en tvist uppstod viftade han med handen, improviserade något, och det tycktes räcka. Uppenbarligen var H. jävligt hypead över rollspelet, och grabbarna hade också fastnat för det.

Men nu, det viktiga, det som fick honom att sätta sig ner och banka ut ett par sidor till, hans tidigaste uppenbarelse.

Tjejen, T., hade som vana att snacka om och med sina ex ganska mycket.

Han sade inte något, ville inte säga något, för det var ju inte hennes fel att han kände sig som ett as varenda gång hon tog upp det. Hon tycktes inte heller se något fel med det, och han ville inte - kunde inte visa hurdan svartsjuk jävla apa han var.

Så, det fortsatte, som tickandet från ett armbandsur.

Han hann just och just träna fittigheten, deppen och giften ur sig, krama ut det ruttna i sitt hjärta så det rann ut i golvsilen i gymmets dusch, och så kom ett oskyldigt meddelande om ett ex eller annat, eller något ämne han bara uppfattade på fel sätt, och så mådde han pyton åter.

Vecka ut, vecka in.

Idag förstod han äntligen. Pusselbitarna föll på plats. Eller så var han alldeles ute och cyklade, men den första teorin kändes bättre.

Hon brydde sig faktiskt om dem, fast de sällan hade kontakt nåmer. Såsom han och M. hade de delat något speciellt, och han visste jävligt väl att fast man lämnade någon, for man aldrig egentligen någonstans.

Det var inte henne han var arg på, det var inte hon som fick honom att må skit.

Det var han själv.

Hans ruttna, sunkiga världsbild, formad av negativa erfarenheter och ensamhet drogs äntligen fram, sprattlade och kved i det brännande ljuset, som en usel svart tusenfoting han gömt i sitt innersta så länge.

Inget hade någonsin belyst den sidan av honom förr. I stället fick den jäsa och bubbla och växa tills den präglade hans hela livsfilosofi. Irrationell, svartsjuk, ondsint, hatisk.

Den jäveln som klappar dig på axeln ena dagen och vältrar ur sig en giftig sörja den nästa.

Hon brydde sig. Han gjorde inte det. Han matade bitar av information hit och dit, alltid åt olika personer, ryggade bakåt som ett djur bara vid tanken att någon skulle se hans nakna, osmyckade jag.

Tiotals nära vänner. Tiotals olika versioner av honom, alla undermedvetet manipulerade för att ge den bästa möjliga bilden åt rätt person.

Något slog honom, lika subtilt som ett frakttåg, lika oundvikligt som ett jordskrev.

Slavoj Žižek hade sagt något som på ett konstigt sätt resonerade med honom, kallade till honom undermedvetet. Han hade sett ett mem där en mamma frågade sin dotter;

"Why don't you just act like yourself?"

Och en inklistrad bild av Žižek i andra panelen, med texten;

“What interests me is how there can be more truth in the mask you adopt than in your real, inner self. I've always believed in masks, never in the emancipatory potential of this gesture. Let's peel off the mask. The true mask is my authentic, real self. And the truth comes out precisely in the guise of a fiction.”

 

Han hade sett den dussintals gånger. Nu fick han kalla kårar bara han tänkte på det. 

Masken. Det var han.

I åratal hade han grubblat på det, på sin egna identitet. Dussintals olika versioner av honom, så många att han ibland kände att det inte fanns annat än masken själv.

 Han var masken.

 

Han skakade. Det var inte kylan denna gång. Tankarna rusade vilt, han kom ihåg Faidros och Fight Club.

En paus.

Han hade alltid haft för sig att stora, markbrytande uppfinningar kändes simpla i eftertanke.

Det enda som hände här var ju att definitionen av självet ändrade lite. Semantiska trick, kunde man avfärda det som.

Men trots det kunde han inte sluta tänka på det, kunde inte hindra de kalla kårarna som smög sig upp och ner hans kropp. Det var den riktiga pusselbiten, det som fick allting att falla på plats, orsaken han skrev och skämtade och existerade.

 

"Han" är jag.

Jag är "han".