Depp och Ångest i Svenskfinland: 23 April, 2020

 Depp och Ångest i Svenskfinland: Torsdagen 23 April, 2020 

Klockan 03:19 finsk tid, 23.4.2020. Det var den exakta tiden han slutade tala med Jesse.
Inte hans påhitt, förstås. Jesse kände sig uppenbarligen ännu dålig över vad som hände, fast det varit säkert över ett år sedan de var ihop.

Mest chockad var han av sin egna brist på reaktion. Han var van vid att alltid låsa in allt, stoppa en kork i det, inte andas ett enda ord som skulle tyda på svaghet, inte åt någon.

Jesse hade trots allt haft en otroligt stor influens på honom; dieten, klädstilen, sättet han uttryckte sig på engelska. Han var mycket noggrannare nuförtiden, använde ord som "suppose" och "absolutely", var så jävla fin.
Tiden med Jesse hade öppnat hans ögon till möjligheten att det kanske inte skulle vara så illa att vara ihop med en kille, ha samlag med en kille, låta sig själv vara (relativt) mjuk och submissiv, und so weiter.

Trots det kände han sig inte särksilt störd över vad som hände. Han hade suttit och tuggat på sin empatibrist då och då, och kommit till slutresultatet att han hade tappat något på vägen.


Det var kanske i militären det försvann, kanske var det under isolationen efter det, kanske hade det farit via nålen, bortbränt tillsammans med hans serotoninreceptorer.
Kanske var det redan långt före det, då han i slutet av högis äntligen lyckats klamra sin väg uppåt från bottnet av den sociala hierarkin och blivit närmaste konfidant åt ett par relativt normala killar.

Han kunde lyssna då. Lyssna, och empatisera, och säga något som fick dem att känna sig bättre. Nu kändes allt det försvunnet. Tappat bland alla hans egna problem och osäkerhetskällor och små triggar som han vägrade visa upp för nån.

I Have No Mouth and I Must Scream, bara istället för AM har du ditt negativa, narcissistiska undermedvetande som konstant tvingar in dig i en jävla spiral av skit.


Polacken påpekade att han kände det var något nästan alla tappade desto äldre de blev, men att han aldrig verkat sådan. Påpekade också att han inte klippt av all kontakt efter att polacken gått i psykos, just dagen efter han stuckit från Torún, då han själv satt och småhuttrade bort det polska amfetaminet, drack bärs på flygplatsen, skrev något på laptoppen, alldeles svettig och sketen.

Han hade glömt bort hela saken. Minns att de hade kelat och pussats lite en kväll, och en annan kväll (den med amfetaminet) svartnade allt, han taggade en betongvägg nånstans, bjöd vodka åt en skinhead som var byggt som ett stenhus, vaknade upp bredvid polacken, kände hans hand gå snabbt via insidan av sina byxor.


Just då, i Riga, när han svettades och svor och lovade att han skulle fixa allt med Jesse, fick han alldeles sjuka meddelanden av polacken, såna som frågade om han hade hepp-C eller AIDS, om de hade knullat den kvällen (lät ganska jävla otroligt), allt mellan himmel och jord.

Han åkte in i nåt polskt dårhus för ett par månader efter det.
När han lugnat ner sig berättade polacken om hallucinationerna och hur starkt han kände för honom, att han sett honom flyga ner från taket som en ängel för att ta hans hand och hjälpa honom till himmelen.

Lite småbegeistrande lät det, men -å andra sidan- var det ju fint att höra att hans visit hade nån form av impakt. Inte kanske den sorten han önskade sig, men något i alla fall.


En rolig historia att berätta på nån krog åt nån diffus tjej; "Ja' fo' o' hälsa på kaverin ti Polen, va där i fem dar. Satans bra vodka, amfetaminet va' två euro gramme'. Kaverin gick i psykos när ja' stack."

Ett litet leende dit på, perfekt.

Bygg upp en bild av att vara en resande, filosofiskt inriktad, välbyggd raver-DJ-amatörnovellist-duunare-graffitiartist-knarklangare.
Jävligt häftig kombination av bad boy. artist, idrottsgrabb och arbetarklassocialist, allt packat i ett skört skal av hastigt påklistrad maskulinitet, alltid på gränsen att spricka och rinna ur.

"You talk the talk." Sade Animal Mother i Full Metal Jacket, en av hans favoritfilmer. "Do you walk the walk?"

Svaret var ett definitivt nej.


Det hade väl i princip funkat, en gång i alla fall. Nån gång på en lördagsmorgon, typ förra helgen, efter att han sprungit runt staden och langat som fan råkade han på efterfesten till en hemmafest.
Ett par vänner han kände från förut, ena yrvaken och trött, andra slutsupen och trött.

Endast en tjej med, okänd. Drog in honom efter han snackat lite skit, spelat lite vinyl, lagat på en av sina mixes.
Frågade om han var singel.

Där stod han, dumstruten, med sin torra, illaluktande mun, sin lilla amfetaminräka hängandes onödig i byxorna, bad henne upprepa.
De hånglade lite, han förklarade att med den här kvällens kemikalkombination skulle det inte gå längre som så, ursäktade sin andedräkt.
Hon smålog bara finurligt, otroligt söt.

Hörde senare henne bli påsatt efter att efterfesten tagit slut, var för fokuserad på sitt amfetamin och techno för att bry sig något.
Inte skadade det ju honom heller. Låt dom ha kul, fokusera på din egna skit. Hur man än vrider och vänder på det, har det varit ett lyckat veckoslut; nya kontakter, nya mixes ute, 500+ euro i kontant, en tjej som tyckte han var snygg...

Sku' kunna va' värre.


Som till exempel nu.

Efter cirka två veckors halv-levande, där en av höjdpunkterna var att hans hittills-stabila STALKER-installering kraschade så jävla hårt att det tog hans dator en halvtimme att starta, allt därför att han skjutit nån kille i huvudet så hårt att fysiksimulationen ballat ur (trodde han).

Det tog nära på en hel veckas arbete att få installeringen så som han ville ha den åter, det var hela tiden konflikter som kraschade skiten.
Inga enkla lösningar heller, i stället använde han Winmerge och Notepad++ för att fixa skiten själv, satt timmar i sträck på natten och stirrade in i loggfilen som abrupt slutade med meddelandet "FATAL ERROR: bad node in heap".

Satans LUA. Satans ryssar. Satans xrayengine.

Ibland pundade han, tog oxycontin som han hade växlat åt sig själv för ett måttligt pris, hade börjat skita i benzos. Orkade inte längre brottas med kod, rökte sketen harre och Critical Jack ur sin skitiga, överprisade vaporisator, kollade på anime, Black Lagoon.

Drömlivet.


Han orkade med det i exakt en dag, sedan fick det vara. Gymmet var han på paus på, nervsystemet återhämtade sig ännu från benträningen och han hade bara inte känsla för det. Åt knappt, gick inte ut på flera dagar, duschade inte, dörren låst med kedja såsom snuten skulle komma när som helst.

Kanske var det meddelandet från Jesse som väckte honom. Påminde honom att alltid röra sig framåt. Jesse och Australien var långt bakom honom, langandet, skrivandet och tränandet var det som gällde nu.

Han hade egentligen tänkt träna idag, men han hade vaknat runt ett på natten och orkade inte riktigt. Tänkte knarkartankar. Så snart som han städat undan allting, rakat bort pundarskägget, diskat flera dagar gammal disk, skulle han ta amfetamin.

Han visste det redan då första tanken korsade hans hjärna.

Första injektionen, cirka 200 milligram sulfat i självkokt saltlösning, gick smärtfritt. Andra, den på cirka 160 milligram, sista ur påsen, var mindre så.

Kanske var det att han använde samma nål och spruta som till första, han hade inga andra små nålar kvar. Kanske var det saltlösningen. Kanske var det gräset han förvarade det bredvid som smygit in.

Han kände igen symptomen direkt. Nånting opassande hade hamnat i hans kropp, och nu ville det ut.
Tog två Cetirizin, en betablocker. Första för att mildra anafylaksin, andra för att lugna ner hjärtat som smärtsamt bultade i hans bröst.

Varje andetag skar, varje hostning genom hans halft kvävda strupe brände. Han smorde in sig med kortisonsalva, hans hela kropp var röd, massiva bölder på hans vänsterarm. Tankarna började gå förstrött, han ringde Päihdelinkkis hjälptelefon, snackade tills han var lite lugnare. Tog tid, ockuperade sig själv.
 

Försökte skära upp en av bölderna i sin WC, naken bortsett från ett par gummihandskar. Fick in ett litet snitt med skalpellen, slapp in ganska djupt, men inget kom ut.

Han bestämde sig för att fara via kanylbanken instället, fråga råd. Han kunde andas nu, hostade mindre, ansiktet var inte svullet längre.
När han en gång sluppit in, förbi en kille som skakigt gick på kryckor efter att han bröt foten när han var ute och pundade, lämnat in sina använda och fått nya, tog en av tjejerna en titt på hans arm.

Svullnaden hade minskat, de röda fläckarna omkring hans kropp började försvinna. Han hade överlevt. Han fick salva och en rekommendation att ringa 112 ifall symptomen blev värre.

Salvan tog han, rekommendationen sket han i. Han skulle inte längre kunna hålla på i landskapskompaniet om han fått någon anmärkning för knark in dit. SäPo skötte bakgrundschecks då och då, och hans bakgrund var ren.

Tillika skulle både hans arbetsplatsläkare och hans psykiater få veta. Högst antagligen skulle han skickas till nån rehabterapi och få sparken.

Fuck that.


Det hade varit nära, dock. Bröstsmärtan var illa då, och han kände sig ännu också lite rubbad när han gick ner till graffitiaffären.

Solen hade fått shacket ut på åstranden, de första som vågade i alla fall. Som stadens egna små videkissor, alla småfulla på billig pilsner och solsken.

Vid glasbron stod tre suputer och glodde på en gymnasietjej med Nicki Minaj-röv.
En av dem hostade fram något fult åt henne. Hon såg irriterad och kokett ut, slängde med håret, röven spänd mot hennes ljusgråa jeans. Han gick förbi efter en lång titt, tankarna snurrandes i huvudet.

Graffiti- och brajjaffären tog koronan på allvar. Max. 4 personer i butiken. 1,5 meters mellanrum. Bara 2 kompisar åt gången. En hastigt ihopskruvad plexiglasruta vajade framför kassan, konstant i mitten av en kollaps, såg ut att vara byggd av skräpdelar från nåt bygge.

Han fick sitt och ett par fat caps på köpet när han berättade om sina stockade burkar. Ganska hyfsat med tanke på att han köpt dem för över ett år sedan och att de inte exakt hade någon garanti.
Skaka ordentligt och dra med det bredaste du kan.

Och hoppas på det bästa.


Lite senare var han hemma. Fixade beställningar, 50 gram prima nyskördad blomma. Skulle genast gå åt. Tog mera amfetamin, nu med steril saltlösning, snortade försiktigt ett par linor före han tog till sprutan, höll sig till underarmen.

Så smärtfritt det kunde vara.

Skulle köpa öl, glömde kortet. Han log och gick tillbaks för att hämta den, iklädd ett täcke av mysig amfetamineufori. Hörde ett par busschaffisar diskutera någons födelsedag medan de köpte glass och kaffe.
Brydde sig inte nog för att snacka med dem fast en av dem rörde hans 8-pack med pilsner och sade något om passlig kyla.
Inte nån poäng. Du är nerpundad. Försök bara hålla dig i skick tills du träffat morsan och farsan.

En A.Le Coq och en 50-milligrams testinjektion (kefaliska venen denna gång) senare satte han sig ner för att skriva.