Depp och Ångest i Svenskfinland: 23 - 24 Januari 2021

Depp och Ångest i Svenskfinland: 23 - 24 Januari 2021

 

Han hade träffat henne dagen före nyårsafton 2021.
Ja, träffat och träffat.

De hade matchat på OkCupid lite tidigare och börjat snacka. Han var då hos V och F, där de knarkade sig själv sönder med amfetamin, öl och gräs.

När han kom hem hade han fått hennes nummer, och de snackade på Whatsapp i sex timmar i sträck, talade etik, moral, filosofi och politik.

Hon var konstnärlig, lite udda på samma sätt som han var, verkade ha jävlig drive och motivation, ville bli programmerare.

Efter att de slutat tala kände han sig jävligt konstig.

Hjärtat bultade, huvudet fylldes av tankar på henne, und so weiter.

En otrolig jävla fixation. Obsession, infatuation, vad fan man än ville kalla det.

Ohälsosamt, farligt, jävligt riskfyllt. 

Han hade berättat alla sina red flags åt henne, kändes det som, och hon hade delat sina också. Ingendera hade backat, båda var ännu också intresserade.

Konstigt. 

En jävligt konstig tjej, kunde man säga. Konstig på ett bra sätt, dock.

Och så var han ju inte heller exakt den normalaste grabben i stan.

Det kändes lite som (sade han åt sin syster efteråt) att gå runt i livet talandes någon konstig CP-patois som ingen förstod. Hur mycket man än försökte så fick man aldrig sina tankar fram ordentligt, och alla runt en bara nickade och log.
När han träffade henne så var det som att träffa någon som inte bara förstod CP-språket, utan talade det också, flytande och vackert.

Nåväl. 

Fixationen minskade efteråt, tur som är. Ett par dagar efteråt var han så normal som han klarade av att vara. Lite skakig såklart, han hade just kickat benzos och sina depressionsmediciner. Efter att hallucinationerna slutat började en viss nyfikenhet växa fram.

Vem var hon egentligen?
Konstnärgäri från Outokumpu - en liten gruvort nånstans nära Kuopio så vitt han visste.
Pseudo-hippie, f.d. viceordförande för Vänsterpartiets ungdomsförbund, hade ett ex som hade ketaminproblem, gjorde stick and poke-tatueringar. 

Förstod exakt vad han menade med "spiritus loci".

Jävligt intressant case.

 

Hans rumskompis kom tillbaks från USA på nyårsafton, väskan fylld med sprit och tuggtobak.

Nyåret firade de inte särskilt. Hämtade hans waifudyna från posten, snackade lite skit, tog ett par glas mezcal, lade sig runt 9 på kvällen.

Det skitiga slaskregnet ute hade släckt den lilla yrande gnistan av festkänsla de hade.
Typiskt Åbo. Smutsiga södern, likainen etelä.

"Åbo är den staden som alla Åbobor hatar. Åbo är den staden ingen flyttar bort från."
Hans syrra hade sagt det jävligt bra.

Gråa betongblock, raka rutvägar, allt planerat som i USA. 

Branden hade förstört allt. 

Han hade varit i Uppsala då, var det kanske 2019?
Då när han och Jesse ännu var ihop..

Staden var lika gammal som Åbo, men känslan var som natt och dag.

Blommor blommade, gamla hus stod emellan slingrande vägar, alla av dem kulturella reliker i sig.
Ån slingrade sig lugnt genom stan, folk satt på bänkar och drack folköl, katedralen tog andan ur bröstet. 

En av de vackraste städerna han sett.

Nåväl, tillbaks till det aktuella.

 

Efter några veckor av skitsnack och framåtskjutande befann han sig på en buss till Tammerfors, en hastigt inköpt flaska halvbilligt vitvin som kompis på sitsen bredvid och en ännu hastigare inköpt minigrip-påse med 150-milligrams pregabalinkapslar i västfickan.

Resan till Tammerfors var nästan som förr i tiderna, då han brukade åka norrut ungefär månatligen för att sluka piller, dansa hela natten och svettas håret från skalpen i halvdelirium tillsammans med alla andra som gillade, visste vart man skulle fara och kände rätt människor för att göra sånt. 

Mindre festfolk, kanske. Mera masker. Mindre ljud, alla satt tysta. 

Koronans ande hade grävt sig in, och den satt i som en osynlig parasit. Flöt tyst ovanför alla, hemsökte hela tillvaron. 

Som en konstant spöklik sängkamrat.

Spiritus tempus?

 

Bortsett från en smålustig episod där han lyckades tända eld på sig själv inne på bussens toa gick resan förbi händelsefritt, och runt halv fem på kvällen klampade han sin väg söderut genom duggregn och slask.

Smånervös, trots Lyrican och ölflaskan han smuttat på under bussresan.

Kanske skulle allt skita sig, kanske skulle hon ta en titt och blicka bort i avsky, kanske skulle han truga foten i munnen åter och säga något han tyckte var okej men som faktiskt inte var det...

Han kände ett litet stick av ångest när han fattade att hans buss hem gick först klockan ett nästa dag.

Ångesten visade sig vara obefordrad, så vitt han såg.

De träffades vid en Sale-affär nära henne, och när de steg ut i skitvädret började de snacka.

Hon talade snabbt, hennes röst lite för tyst att höra över alla framrusande bilar, medan han svalde spott, flackade med blicken, och försökte desperat komma på något lustigt att säga.

Till slut nöjde han sig med det bästa han fick vräkt ur sig.

Efter en till kort smårolig episod där de gick fem minuter åt fel håll eftersom hon glömt bort rätt riktning kom de till hennes.

Första wow-momentet kom när hon erbjud honom ett par torra strumpor.

Inte i hennes storlek, tur som är. Hon hade nappat åt sig en påse kläder från UFF:s insamling och råkade ha ett par som var ungefär rätta för hans Kalle-Anka-fötter.

Nästa kom när hon skulle laga té. Hon brottades med presspannan i kanske fem minuter, yrade lite. Han log som en idiot medan händerna skakade, tankarna ännu också snurrandes i racingfart.

Fan vilken skön tjej. Söt, snygg, passionerad.

Tredje kom när hon tog honom åt sidan och visade LED-lampor hon tagit isär. Pekade ut motståndet och tiotals andra saker på strömkretsen, hade uppenbarligen börjat skruva isär dem och tagit reda på funktionerna.

Ungefär då började han fatta att hans tidigare fixation, trots den inneboende faran, kanske var på rätt spår.

Kvällen kröp vidare, och wow-momenten fortsatte komma. De drack long drink och (faktiskt jävligt bra) vitvin, målade, yrade med högtalarna, grävde genom kabelhärvor, lyssnade på musik, dansade. De diskuterade etik och moral och politik, och hon visade sig vara alldeles lika skarp och passionerad face-to-face som via text. Hon visade sina målningar, sina växter, spelade en demo hon hade bandat in.

Han kände sig nästan bortblåst, och hon verkade också mindre nervös. Sade att hon brukade tala snabbt när hon var spänd eller hade ångest.

You and me both.

I något skede började kvällen spåra ur smått. En kyss förvandlades snabbt till en flera timmar lång förspelssession, som eventuellt ledde till en till - kanske mindre anekdotal - episod med lite blödande.

Han lapade upp största delen, tecknade symboler på hennes innerlår med resten, orkade inte längre bry sig om hon tyckte att det var konstigt.

Satte inte på henne dock. Hade inte kondomer, för det första. Planerade aldrig att det skulle gå så långt, och det hade uppenbarligen inte hon heller.

För det andra var han både full och hög, och det var alldeles tillräckligt skönt att höra henne gny medan hon ålade sig i sängen. I något skede frågade hon, halvdåsig, ifall de kanske borde börja dejta varandra exklusivt.

De duschade efter det, fortsatte, slutade, lyssnade på musik tills han plötsligt vaknade upp bredvid henne.

Hon sov som en stock, och efter en stund försökte han kolla om det skulle finnas gräs i stan, men bestämde sig emot när han fattade att närmaste lucka var på trekvarts avstånd. I stället lånade han hennes nycklar och gick till butiken. Köpte ingredienser till bananpannkakor, diskmedel och annat smått och gott.

Hon vaknade just när han steg igenom dörren. Hon lagade ugnsbröd och kaffe, han stekte pannkakor. Åt. Allt var skönt.

Så begick han misstaget och pressade på om hennes musikkarriär. Han hade ringt syrran som just släppt ut en singel och frågade henne om tips angående musikvärlden, började förklara om kostnader och stipendier och allt möjligt skit med kanske lite för mycket entusiasm.

Hon sade ifrån.

"Du behöver inte börja styra mig. Jag har nog själv också planer."

Tonen var kall, och plötsligt kände han sig likaså. Leendet som suttit som fastklistrat i över ett halvt dygn försvann.

Men han ville ju bara hjälpa.

 

Munnen torkade till åter, en bekant, fittig känsla spred sig i magen.

Han försökte tafatt säga något åt henne, att det inte var så han menade det, att han bara ville hjälpa till, men ordvalen var klumpiga och tycktes bara göra saken värre.

I något skede kom tårarna, och då var han ännu mer borttappad och ledsen och kände sig så jävla dum och arg på sig själv att han inte visste vad fan annat han kunde göra än be om ursäkt.

Han ville ju inte att det skulle bli så.

Han menade det inte så.

Men vad fan hjälpte det nu?

 

The road to hell is paved with good intentions.

 

Hon talade med skakig röst, sade att om hon inte var tillräcklig eller om hennes liv var på något sätt sorgligt så kunde han väl se sig själv för hon kunde inte något åt det.

Att det tog satans illa att arbeta så hårt på konst och musik och sedan bara få skit för det, ifall någon ens brydde sig.

Han visste inte vad han skulle säga, försökte krama henne medan han själv tårades, men hon var styv och axlarna skakade.

Ångestattack.

Han drog därifrån lite före tolv. Bussen skulle fara.

Vägen tillbaks till Åbo var tårögd. Han snackade med syrran, med internetvänner, med köttkompisar.

Hur mycket han än fick höra att det inte var hans fel kände han sig ändå som ett as.

Försökte ringa åt henne, men hon svarade inte. Skickade en artikel och videon om hur Poppy och hennes direktör hade stulit sin stil från Mars Argo.

Hans Poppy-skjorta hängde och torkade hos henne. Hon visste att han hade Poppy-serieboken hemma.

Jävlades hon på flit?

Han visste ju hela casen från förr, men spelade ovetskap, drog refuge in audacity, tittade lydigt på videon, hoppades det skulle göra saken bättre på något sätt.

Väl hemma hade han lugnat ner sig, kände sig bättre. Han hade lyckats samla sina tankar och förklarade åt henne varför han sagt det han sagt, och att det inte var hans mening att såra henne. Trots att allt verkade uppklarat efter hade han ändå en viss hemsk känsla av att ifall detta hände oftare skulle han vara tvungen att bryta kontakt. Han kunde inte veta hennes triggar i förhand, och hennes mentala problem var inte hans.

Det kändes ändå orättvist och skit.

I lägenheten hände inte mycket. Han och L. städade köket och han lagade kycklingsallad, kände sig uppfriskad trots fuck-upen.

Han gick ut på en promenad senare på kvällen och tappade bort sig i Itäharju. Fötterna värkte och hängslen tyngde på axlarna. Trött som fan.

När han väl slapp hem lade han sig till sängs nästan genast.

Sömnen bara fattades.

Kanske hade han redan fuckat upp allt. 

Hon tycktes ha bättre saker för sig än att snacka med honom, och fast det var fel (om inte rent barnsligt) att tänka så､ kände han ändå sig lite ilsken.
Han ville höra hur hon mådde, om allt var bättre nu, om de kanske skulle träffas igen, om han hade förgiftat hela skiten före det ens började skapligt.

Istället, total radiotystnad, ångestanfall rullandes fram och tillbaka i sängen, och fast hela kroppen var öm och värkte efter kvällens promenad kunde han inte ens tänka sig att sova.
 

Han var fittig, trött och fylld med ångest.

Alltid samma jävla skit.

Han tänkte alltid så mycket på andras känslor, böjde sig bakåt för att inte såra nån, men sällan tänkte nån på hur han kände sig.

Absolut fel tankesätt (och rent ut falsk, självcentrerad bullshit i eftertanke), men han var både irrationell och ilsken, kanske mest på sig själv. Kunde inte sova, kunde inte tänka på nåt, kunde inte ens ta ett jävla god-natt-runk och komma ihåg något litet från gårdagen.

Helvete.

Lite senare, efter att han svalt 150 milligram ketiapin, lugnade han ner sig lite. Hon hade ju högst troligen nåt egentligen viktigt för sig. Verkade faktiskt motiverad, till skillnad från honom. Det gällde att inte övertänka det.

Vänta tills morgondagen, ta det lugnt, andas.

Efter en stund började hela situationen verka löjlig, nästan absurd.

Hold your horses, bram. Bli inte så jävla clingy bara för att du fått slicka lite fitta. Hon har sitt egna liv och det har du också.

Hoppeligen.

Gå tillbaks till gymmet, sök arbete, fortsätt studera, fråga kanske B. om han skulle ha skogsarbete att erbjuda.

Mixa, graffitia, fucka runt med trummaskinen.

Klamra dig fast och klättra högt.

Lyrica verkar ändå inte för evigt, hur fittiga eftereffekterna än är.

Han gick till WC:n, drack ett par klunkar vatten, och satte sig ner för att skriva.