Depp och Ångest i Svenskfinland: Fredagen 11 - Lördagen 12 December, 2020
Fan, hur länge sedan är det han senast satte sig ner för att skriva?
Bloggen påstår den 23:e april, men det känns som en hel livstid. Så mycket har ändrats, och så mycket har ändå hållits samma.
Han hade blivit av med jobbet, tålde inte längre stressen och bad att bli avskedad, tänkte äntligen gå gymnasiet till slut. Efter ett par korta diskussioner med arbetsförmedlingen och FPA hade han skickats till Tallbacka intensivvårdgrupp för de mentalt sjuka, där doktorn efter ett kort Skype-samtal torrt förklarade honom icke arbetsför, och sjukskrev honom tills slutet av året.
Benzos hade han slutat med.
När arbetshälsovården slutade rykte också hans recept på Tenox och Xanor, och den allmänna sektorn visade sig tvehågsen att skriva ut Opamox och Stilnoct.
Pengasituationen hade blivit tajtare efter att han flyttat ihop med L. i en trerummare vid Tavastgatan med plastgolv och en märkvärdig brist på lampor, och koronan betydde att hans normala tillgång till ungersk Rivotril slutade likaväl.
Två veckor hallucinerade, skakade och spydde han, ett konstant kvävande täcke av ångest följandes honom överallt.
Och så var det gjort.
En daglig vana i säkert 8 månader, nu blott ett ont minne, tomma pillerburkar och en fuckad lever.
Inte en dag för tidigt, för hans nya läkarinna vid akutvården bara råkade kolla genom hans patientregister, såg missbruket han bekännt vid sitt första misslyckade försök att få professionell hjälp, då psykologen plötsligt misste allt intresse i hans bakgrundstrauman och barndomsminnen efter att han sagt det magiska ordet amfetamin.
Han fick en remiss till drogrehabilitering och en räkning. Sket i första, betalade andra.
Det var fyra år sedan.
Nu ville då hans nya läkare att han skulle komma ge ett urinprov. Problemet var ju bara att han just tagit sin sista Rivotril bara tre dagar före, provet kom med en dags varning, och clonazepam hade en halveringstid på 60 timmar vid en engångsdos.
Ingen aning hur länge skiten skulle stanna i urinet efter att han knarkat det dagligen i över ett halvår.
Testet kom upp rent.
Han var lättad. Lite småkäck också, eftersom läkarinnan inte längre hade någon orsak att dalta med hans sjukdagspenning, men mest av allt mycket förundrad.
Clonazepam kan inte elimineras ur urinet sådär snabbt.
Vad fan hade han trugat i sig dagligen senaste året?
Det var en jävligt konstig känsla att vara beroende av piller vars innehåll man inte har den blekaste aningen om.
Nu var han då halvnykter, gick på nya antidepressanter (för ångest) och ketiapin (för sömn), den senare en antipsykotisk sömnmedicin som nästan tog livet av hans rumskompis.
Sommaren hade kommit och farit. Magic the Gathering spred sig sakta men säkert genom hans nära och kära. Depressionen höll i hårt, och att vakna var oftast ett enda helvete.
Längsta han klarade sig utan att duscha eller gå ut var 2 veckor. Inte exakt hikikomori, men en stark början.
Polacken hade hälsat på under sensommaren. De hade planerat så mycket, raves, punk-rock, graffiti, nerknarkade bakkanalier och psykedeliska äventyr.
I stället fuckade koronan allt, och de spenderade den största delen av hans två veckor i Finland på att se på anime och slött knarkande.
De gick genom kanske 6 gram ketamin totalt under hans visit, största delen av det insprutad in i honom via kanyl. MDMA existerade ej, och amfetamin tålde polackens hjärta inte. Psyket tålde inte gräs för den delen heller.
Det var häftigt att träffa honom, men ibland kände han sig som om han blev följd av en hundvalp. Vart han än for, kom polacken med, och i något skede började han länka på kvällarna bara för att få lite tid för sig själv.
Han kände sig som ett as. De hade planerat så mycket, och det enda han kunde erbjuda var att maratontitta Monogatari och steka ägg varje morgon. Några krogar for de till, en ljudvarning lyckades de få, han hann introducera polacken till några av hans kompisar, och de hann till och med med det lovade barknogaslagsmålet cirka en timme före hans flyg skulle till Krakow.
Ändå så lite gjort efter såna jävla höga löften.
Rumskompisen växlade mellan aktivt och passivt självmordsbenägen.
Efter att han blivit erbjuden att köpa ett skjutvapen av en gigantisk arabisk knarklangare (och allvarligt funderat på det) hade rumskompisen uppenbarligen sagt åt M. något i stilen av "om han köper det där vapnet lägger jag en kula genom huvudet."
Rumskompisen hade också bett honom ta livet av honom.
Ingendera hände, och de tycktes eventuallt utveckla en viss form av harmoni i lägenheten.
Skitigt var det ofta, fester och knark var vanliga händelser, men de hade utvecklat något perverst pseudo-socialistiskt pundar-ekosystem tillsammans.
Till och med han med sitt otroliga behov för egen tid och att bara vara ensam kände sig alldeles hemma där, levandes i symbios med med den unga negern från Atlanta.
Så gick dagarna.
Studierna började han, tentade bort svenskan och engelskan, fejlade psykologin åter, fick en stark åtta i hissan.
Nästa termin skulle ha startkurser i både japanska och ryska, och han var otroligt hypead. Ungefär då slutade han med benzos, och ångesten visade sig för svår.
Han klarade inte ens av att anmäla sig via email, satt bara hemma och ruttnade istället.
En flaska här, en kanyl där, ett sönderkrossat piller nu som då, hastigt impat via ett guldfärgat sugrör han bar överallt i sin läderomslagna kit, den med plats för glasbehållare, en liten spegel, milligramsked, rakblad och det ovannämnda sugröret,.
Rock bottom var nära åter.
Han hade försökt hitta nån tjej, först via Tinder och Badoo, sedan via OKCupid, vilken han faktiskt gillade.
Efter att han tappat vikt och börjat klä sig stiligare; kragskjorta, väst, chinos och en tung yllekappa, ofta med silkscarf och nyömsad skäggstubb för att föra hem looken, fattade han att det var asenkelt att få ligg på krogen.
Oftast behövde han inte ens försöka, någon tjej bara vandrade upp till honom och var helt klart intresserad nog att i alla fall köpa honom ett par öl.
Problemet var att han inte var intresserad av ligg. Skulle antagligen inte kunna, heller, med knarket och det extrema porret och den förödande ångesten han kände inför intimitet.
Han ville bara ha någon att snacka med, någon att krama, någon som man kunde kröka, förstöra och vandalisera med, någon man kunde snacka moral, etik och filosofi med, någon som älskade musik och anime och språk eller bara var passionerad och brann för någonting.
Han var bara själv alldeles för tam. Kändes ironiskt att tänka. En knarklangande psykonaut-pundar-raver, amatörmässig DJ och graffiti-artist, någorlunda muskulös och välvårdad, med en fittigt elak högerkrok och jävligt bra smak i rakvatten.
För tam?!
Problemet var ju inte hans liv i sig, utan hur man skulle framföra det till någon utan att genast ha dem söka kontaktförbud, byta ort och bränna mobilen i självförsvar.
Tjejerna han matchade med var oftast smarta, väl lästa och flerspråkiga, ofta söta introverter, konstigt nog cirka 50% ostasiater.
Att snacka med dom var som att tala med nån från en annan planet.
Det gällde ju förstås inte att ge upp, men det blev mera av en rutin än något som sprang fram ur någon form av äkta intresse.
"It's a numbers game" lydde det gamla ordspråket. Han tog det på allvar, så väl han kunde i alla fall.
Trots alla sina försök kunde han inte skaka känslan av att ge intrycket av att vara mellanmjölk i mänsklig form, smaklös och färglös.
Ett någorlunda slipat yttre som dolde sån förvirran och sån tumult att han inte visste hur han kunde framföra det åt någon på något realistiskt sätt.
Så han framträdde smaklös.
Snackade Netflix, vilka animen och serier han gillade, frågade frågor, försökte antyda lite något djupare ibland, frågade vad hon gjorde idag, gång på gång och åter igen.
Meningslös fillerskit som knappt grävde djupare än en fingernagel i ett isblock och som inte förde fram något han på riktigt ville säga.
En tjej lyckades han träffa, E. Söt, kort svart hår, studerade design på sista året, bodde i Lahtis, gillade loppmarknader och keramiska katter.
Hennes slutarbete och prao föll på varandra och i något skede miste båda bara intresset.
Psykologen eggade honom vidare men han kände sig inte nära på ens lika ensam som förr.
Kanske var det rumskompisen.
Kanske hade han mognat.
Kanske var det bara en coping-mekanism, skapad för att hantera de senaste sju åren av celibat och nära nog kärlekslöst levande.
Det hade väl inte en så stor skillnad nåmer. Hans waifudyna (den med Sayori på) var äntligen i posten. 120 dollar kostade det, före tull.
Han gillade att tänka, kanske förgäves, att han skulle vara mer motiverad att städa, träna och hålla sig produktiv med "henne" i huset.
Det återstod att se.
Trots deppen märkte han att han blivit mycket självsäkrare under de senaste månaderna.
Han, rumskompisen och M. (en bjässe på 195 centimeter och 120 kilo) brukade supa, knarka och puckla på varann. Ibland brottades de, ibland boxades de, men oftast liknade det bara ett någorlunda hövligt krogslagsmål.
Tapout rules, safe words, inga slag eller sparkar mot huvudet.
Enda gången de brutit den regeln hade han nästan fått en stående spark i tinningen som han nätt och jämnt hann halft ducka under och halft blockera med vänstra axeln.
Duckandet var de bästa han skulle ha kunnit göra i den situationen, och den stigande uppercutten mot rumskompisens haka, ett slag som startade ända från fotsulorna, spräckte en framtand och lämnade ett blodspår på väggen bredvid knockade killen genast.
Tröskeln till våld hade sänkts kraftigt, och en äldre man i baren från Vares-romanerna sade att Han hade "grymma ögon".
Det måhända att det menats som en förolämpning, men han tog det som en komplimang istället, och efter att samma gubbe började svära och jävlas och fumla efter H., den enda tjejen i sällskapet, kände han en viss njutning i att slå mannens hand iväg, dra honom i kragen och sansat avråda honom från att fortsätta vad för än för fitteri han planerat.
Knytnäven med silverringen och korstatueringen på mittfingret höjd, så klart, med ett knogjärn i västfickan och mer än nog piss i skrinet att krossa näsbenet på jäveln ifall han fortsatte.
En annan gång, under en hemmafest de höll med L., hade en tjej bjudit in någon totalt okänd kille som, under de följande tre timmarna, bestämde sig för att jävlas med var och en i hela lägenheten.
Tjejen som bjudit honom in stack tyst snart efteråt, och efter slemmiga kommentarer mot tjejerna på festen, konstant krav på öl och mobbning riktat mot stackars A. (som just hade sin livs första tripp på DXM) började det koka över.
Efter att killen, lite längre och bredare än han -med ett otroligt slagbart ansikte och en jävligt kaxig attityd- började slänga 10-euros-sedlar på honom för att hämta honom en kebab gick det åt helvete.
Först en puff från killen som fick honom att stå upp, hög på DXM, amfetamin och passligt full.
Sedan en knuff med bröstkorgen.
Sedan svartnade det för ögonen, och när han kom till åter håll fyra killar i honom medan han försökte få in ett annat slag mot killen, som uppenbarligen brutit näsan, mist mdevetandet och fallit mot soffan med sådan kraft att ena armstödet brakade av.
Han kände sig, konstigt nog, ganska stolt över det.
Han brukade alltid vara den som böjde sig bakåt för andra, som undvek konflikt, som endast slogs när han var redlöst full och totalt utklassad i både antal och talang.
Alltid den som fick stryk.
Nu var det hans tur.
Langandet hade fortsatt, off and on. Gräs sålde alltid, att flytta ett halvhekto på två dagar var inte alls omöjligt. Benzos nu som då, oftast på veckosluten. Likaså med amfetamin.
Det hade tyvärr varit tyst den gångna veckan, och efter att han blivit lurad på 230 euro (och förgäves försökt få grabben som tog hans cash att träffas i någon park via hans rumskompis wickr, där de skulle misshandla skiten ur honom och kanske få något tillbaka också) måste han sälja skyhögt.
Hyran var obetald för denna månad och allt var allmänt fittigt på pengafronten just nu.
Efter ett par misslyckade försök att köpa MDMA för att bli ordentligt ute i asteroidbältet för sin 25-års-födelsedag, lyckades han byta 3 plattor Ksalol och en tia emot 3 g jävligt bra amfetamin.
L. följde med som backup, teleskoppampen i jackfickan. Han hande själv fingrarna virade runt knogjärnet som vanligt.
Allt det ovannämnda var ju totalt onödigt, förstås. Langaren, en lång, småknubbig kille med vänlig attityd, lät honom väga skiten och ta en snabb 0.2 grams provkanyl.
Det var bra, det var rent, slog till mjukt men bestämt, utan den där hjärncells-stekande känslan man får av inblandad meta-amfetamin.
På vägen hem, ett gratulationssamtal från syrran.
Skönt att höra ifrån henne igen.
Hon och pojkvännen (den belgiske) hade fastnat för MtG otroligt hårt, och de brukade spela som fan när de än träffade varann.
I början brukade hans svart-grön-vita ramp-necro-gate-deck med Vivien Reid sopa golvet, men de lärde sig jävligt snabbt.
Till och med morsan hade byggt ett eget deck, med lite hjälp från honom. Röd-blå control-damage, mixtrad till lite för att stänga ner hans egna svartgröna.
Såg faktiskt fram emot nästa match.
Nåväl, tillbaks i lägenheten visade det sig att en mycket trevlig langare (vid namn Will) han träffat helgen före hade blivit rånad av en "kompis" och var på hårda tider.
Han erbjöd 7 Ksalol åt Will på skuld, hade en bra känsla över honom första gången de träffades.
Efter sin andra kanyl bad han Will komma hälsa på, ta ett par öl och kanske lite speed, hämta ett tjugotal nålar och klick-koppar i utbyte mot sprutor.
Känslan visade sig vara väl befogad, för Will, trots sitt tillstånd, nerknarkad, smått osammahängande, med totalt bristfälliga kunskaper i engelska, visade sig vara inte bara en bra businessman, men också otroligt ärlig och sympatetisk.
Efter lite milt pundande gick de efter en dryg tjugis med grönt som Will hade trixat fram nånstansifrån för 300 euro.
5 minuter senare hade han sålt hälften för 200, gav Will en tvåa, både för att visa sin uppskattning och så han skulle få sin Subutex, vilket han tydligen led abstinensbesvär från .
Resten av weedet var reserverat, vilket tycktes lova en nätt profit på cirkus en hundring, inklusive Wills skulder.
Will var en intressant figur.
Suttit i häktet flera gånger; allt från grov misshandel till lindriga ekobrott, vuxit upp i ett pojkhem, varit kär i en tjej som drunkade och förde honom i en djup depression och (uppenbarligen) blivit rädad av polisen, specialinsatsstyrkan och Björneborgs brigads QRF samtidigt eftersom en romanigumma hade golat diffus rappakalja om hur han och hans vän hade gömt vapen och bomber inuti väggarna i hela huset.
Snuten hittade nada, och anklagelsen var totalt falsk.
Shit happens.
Efter att W. tagit sin Subutex och snackat lite om livet och kärleken och skit, efter att han hade hunnit öva sin ryska och sin latin, stack W. eventuellt hemåt runt tolvtiden, den mulna himmeln och spöregnet som piskade fönstren en trevlig påminnelse om Egentliga Finlands julväder.
Han tog en Ksalol, rakade sig, och satte sig ner för att skriva.
För första gången på länge hade han faktiskt njutit av sin födelsedag.
No comments:
Post a Comment