Fredag 10 - Lördag 11 April, 2020
Han hade alltid hört talas om "runner's high".
Känt det, flera gånger än han kunde räkna; alltid när han tränade fick han någon form av rusch av det, när hans lemmar var så trötta och muskelfibrerna så sönderrivna att hans hjärna flödades med adrenalin och dopamin.
Men aldrig på den här skalan. Gårdagens träning, då han tog A. med till gymmet för (uppenbarligen) första gången i två år, när de pumpade armar, pushade varandra, svor och svettades med släggan tillsammans, den var jävligt bra, och han hade gjort sin uppskattning ytterst klar.
Men nu, nu var det något helt annat. Dagens träning,
leg day, var något han brukade frukta. Jävligt stor chans av att ha sönder något, särskilt efter två månader av att bara sitta på röven.
Därför bestämde han sig träna ben två gånger i veckan. Först en dag där han fokuserade på stora rörelser; knäböj, marklyft, benpress. Byggde styrka.
Sedan, direkt dagen efter, isolationsövningar; leg curls, leg extensions, vader. Få pump, bygga storlek.
Det var efter uppvärmningen, ett snabbt pass med ett par gummiremmar och släggan, efter hans första fem-gånger-femma med knäböj, där han försiktigt virade bindorna runt knäna som stöd, efter sumomarklyft (för röven och ryggen) och normal marklyft med tjock stång (för greppstyrka), som han började märka det.
Front squats. Det var tricket. Han tog en snabb uppvärmning med bara stången, kände redan att benmusklernä brände och protesterade, och kastade snabbt på 10 kilo på var sida. Små vikter, men front squats var inte hans starkaste rörelse heller; som bäst tog han kanske 70 kilo totalt för några reps, och då vägde han hälften mera som nu.
Han filmade tekniken, eller tänkte i alla tall. Vid sjätte reppet klarade han inte nåt mer. Benen vägrade röra på sig. Han skakade på huvudet, och lämnade försiktigt stången på golvet, stängde av kameran.
Det kändes
fittigt.
Han brukade ändå förr ta en fyra-gånger-åtta med 50 kilo, direkt efter normala squats.
Men ändå, trots det, hade det gjort tricket. Dopaminet började sakta flöda. Han började känna sig levande.
Resan hit hade varit en storm av känslor, en sorts hyper-nykterhet, tänkte han.
De hade spelat Soldat med grabbarna före, ett jävligt gammalt polskt skjutspel med en viss charm. Fick tips av någon som kallade sig själv "Blueclaw", som moppade golvet med honom och polacken gång efter gång.
En sak ledde till en annan, och han och polacken (som antagligen ännu också var kär i honom) blev kvar i chatten, snackade skit, lyssnade på musik tillsammans. Finska klassiker och mindre klassiker, så klart; Helismaa av Samuli Putro, Isoisän olkihattu av Tapio Rautavaara, och så vidare.
I något skede bytte han till country och folk. Han agerade som DJ, packade ner gymkläderna i sin gröna Särmä-väska, sprang ibland till datorn för att köa upp nästa låt. Vackra grejor, Iron and Wine, Neko Case.
Sedan kom One Fire av Rome.
En av dom där Rhodesien-tributlåtarna, grejer han normalt själv skippade bara på grund av shacket som associerades med skiten, skåpnassar som fantiserade om att skjuta svartskallar i djungeln.
Men den här låten var speciell. Den hade en sådan kraft bakom sig att han alltid måste lyssna den till slut när den en gång kom på. Det påminde honom om någon sorts gammal marsch- eller arbetssång, bara saktare, mer melankoliskt, som om männen redan skulle veta att deras hemland går förlorat, utan stöd från yttre världen.
Den var medryckande, för att säga det minsta. Han lyssnade på halva albumet i bussen, på väg till föräldrarna för att föra sitt byk, och sedan till J. för att hämta gräs.
Slutade när han kom ihåg vilket band han hade hittat albumet via.
Arditi.
Neo-folk de också, och definitivt nassar. Han brydde sig inte så mycket om politik i musik, dock, och Religion of Blood brukade alltid få honom uppumpad på ett perverst sätt.
Det fick honom att tänka. Kanske lite för mycket. Fascismen, med all dess pompösa maskulinitet, hade alltid haft ett visst drag för honom. Tanken av att vara den ensamma, starka mannen som stoppar jordskredet med sina bara händer, håller sig själv i toppform, en krigare, filosof och poet, allt packat in i ett hårt skal av manlighet, var så
jävla medryckande.
En aspiration i alla fall. Vissa saker hade han ju lyckats med för att upprätthålla idealet.
Militären var avklarad, som underofficer, och han fortsatte ännu också med frivilliga övningar under ett landskapskompani, fylld med hårda killar.
Han var i relativt bra form ännu, och höll nu på att bygga upp sig själv ordentligt; ingen sprit, inga rusmedel, förutom det som läkarn skrivit åt honom.
Och så var det skrivandet också. Kanske inte publicerbart, men det var inte nödvändigtvis syftet heller. Det kändes helt enkelt bra att sätta sig ner och samla sina tankar för att läsa dem senare.
Å andra sidan, tänkte han, är det mycket som fattas också.
Viriliteten var borta, det hade medicinerna gjort ytterst klart, och tack vare hans sunkiga självförtroende och tillitsproblem hade hans senaste ligg varit sju år sedan.
Det hade kommit chanser, förstås, men inget konkret någonsin. Ett par hångel på någon krog, en halv avsugning på en hemmafest, sånt där.
Sakta miste han intresset också. Tillräckligt för att föräldrarna skulle ställa är-du-bög-frågan åt honom. Han orkade inte yra på om sitt självförtroende och hur ful han kände sig då, så han sade bara att han inte hittat nån passande.
Närmaste han hade kommit till ett skapligt förhållande med någon råkade, ironiskt nog, vara en kille.
Jesse, från Australien. Blev uppfuckat när det visade sig att Jesse var ganska mycket fulare än han själv. Han vet inte om han faktiskt skulle brytt sig, men hans initiella reaktion var inte den bästa, trött som fan efter en lång arbetsdag han kämpat genom med hjälp av gabapentin, och så hade Jesse fått nobben förut också.
Varje gång han skickade en bild av sitt ansikte till någon tjej slutade diskussionen nästan genast.
Men han tänkte tillbaka till dom gamla goda tiderna, när de bara var två små bilder som bytte meddelanden varenda dag, hur han ännu också fick halvstånd av tanken att underkasta sig honom totalt. Jesse var orsaken han började gå på diet. Jesse var längre, hade rakat huvud, talade med skön aussiebrytning och gick på steroider. Han tyckte rollen kändes ganska naturlig.
Tänkte tillbaka till när de snackade lite smutsigare grejer åt varandra. Hur jävla hårt han sprutade när han rörde sig själv, tänkte på att Jesse bara skulle vända honom på mage och tvinga sig själv in i honom och-
Ja, inte exakt ett fascistiskt mannaideal, trots existensen av GASH.
Men så hade han alltid varit också. Någon som tar mittersta vägen. The path of least resistance, enligt honom.
Varför inte vara både tuff och hård när det behövs, men öppen och sårbar när han har chansen?
Varför inte högljutt sätta på en nätt tjej medan hennes rumskompis försökte sova i rummet bredvid en dag, och suga och svälja sin pojkvän den nästa?
Han hade inget svar på det.
Visiten hos föräldrarna var kort, han skulle till gymmet näst, sade han. De kramades snabbt, önskade glad påsk åt varandra. Business as usual.
Visiten hos J. var inte. En av hans närmaste vänner hade hela dagen hållit på och panikera om gräs, och frågat ifall han kunde få en fyra för inköpspris som han skulle betala senare tillbaka.
Lite småarg blev han, hade tänkt sälja vidare hela skiten bara och få lite cash.
Han gick ändå med på det, men skickade en vass påminnelse om att han ännu heller inte fått skulderna från början av året tillbaks.
Nå, hos J. visade det sig att paniken var obefogad eftersom skörden inte ännu ens hade torkat. På söndagen var det tidigast klart. Klövern hade inte bytit ägare ännu, och J. försäkrade honom att han antingen skulle få sin trettia eller så 450 euro tillbaks.
Påpekade också att han inte behövde agera som livboje varenda gång nån annan hade hårda tider. Ifall köpet gick igenom skulle skulden gå upp till 170.
Han instämde, men han visste situationen, visste att för vännens ryggsmärta och depp var gräs det enda som hjälpte, att sjukvården vägrade skriva ut något starkare än Opamox.
De hjälpte inte ett skit efter att du smakat på något starkare, och han visste samma. Han hade tuggat sin väg genom en månads dos på några dagar, högst fått en mild eufori av det. Inte exakt det bästa för någon med nästan konstanta självmordstankar och en nyss-död far han ännu sörjde.
En vinst på 20 euro vägde ganska
jävla lite i den andra skålen.
Bussresan till gymmet, den han nästan missade när han gick för att se öppettiderna på graffitiaffären nära åstranden, var den första gången han fattade varför folk lyssnade på Burzum. Arditi hade bytts till black metal, nästan omöjligt att märka till först.
Där fattade han det, med hjälp av hypernykterheten. Ingen lyssnade på Burzum utan någon form av mental störning. Samma gällde Goreshit och många andra breakcore-artister.
Någon form av lidande och utanförskap krävs för att faktiskt haja poängen, tänkte han.
Eller snarare, lade han till, att man trivs i lidande.
Att trivas i lidande gjorde han definitivt, i alla fall fysiskt lidande. Efter sitt första misslyckande med front squatsen tänkte han göra ett par serier till med bara stången, och sedan dra nåt annat, typ benpress eller farmer's walks.
Istället fann han sig där ännu också, långt eftter midnatt.
Låtarna från boomboxen bredvid kändes
rätta, vilka de än var.
Här hade han svorit högljutt åt sig själv; "kom igen då, fitthuvu, krysta nu
satan ut två till", börjat känna sig allt mer och mer som ett djur.
Han fortsatte pumpa, bytte stance ibland, skruvade volymen högre, drog långsamt, drog snabbt, stången alltid vilandes vid nyckelbenshöjd, tills han plötsligt såg sig själv i spegeln, och började garva.
Satan han såg snygg ut. Satan han såg farlig ut. Han såg ju för fan galen ut!
En snabb titt in i spegeln visade att pupillerna var som tefat.
Här var det. Runner's high. Nu på
riktigt.
Han hade tappat räkningen på totala sets länge sedan, glömde att räkna reps, skrattade ofrivilligt till nu som då, svor lite, stönade konstant.
Benmusklerna brände som glödande kol, och allting kändes så
rätt.
Efter kanske en halvtimme klarade han inte av alls mer, och kände inget behov heller. Han nickade mot stången med ett litet flin, bara för att visa sin respekt. Märkte också att han var hög som ett jävla hus, bröstade upp sig och gick stolt iväg.
Han hann kanske med fem steg före knäna vek ihop under hunom och han hittade sig själv på golvet, begeistrad och road.
Landningen var mjuk och inget hade gått sönder, men han slapp inte upp före en 30 sekunders vilopaus, och även då endast med små, fjuttiga steg, klarade knappt av att böja på knäet, så pumpade var låren.
En snabb Snapchatvideo senare där han filmade sina raglande steg och förklarade "I'm literally fucking walking like this, I just fell down to the floor, man," fattade han hur jävla hög på sig själv han var.
Tänk at allt det kommit från inuti hans egna kropp. Att han pushat sig själv så hårt att han gått förbi sina naturliga gränser, in i slåss-eller-fly-territorium. Att man kunde känna sig såhär jävla
levande.
Efter ett tiotal steg till satte han sig ner på någon diffus maskin, han brydde sig inte vilken, och vilade sig en stund. Lade också till texten "this man is a total disgrace" till videon före han skickade den vidare.
Tyckte det var komiskt.
Benpress var helt ur frågan, bara att ta sig till vattenpåfyllningen med vacklande steg verkade svårt nog.
Eventuellt slapp han. De spelade Sultans of Swing på radion, det lät som första gången han hört den hög på syra. Allting var samma, men ändå så olikt.
Han for till Crossfit-rummet, den med släggan, och tog tag i gymnastikringarna, kanske för att göra ett par pullups eller något, han var inte själv ens säker nåmer, men fick inte ihop tillräckligt med kraft utan satte sig ner istället.
Hurt av Nine Inch Nails spelade på radion.
Plötsligt började han gråta. Han kurade försiktigt ihop sig, det kändes så skönt att äntligen släppa ut lite tryck.
Och så började han skratta på samma gång, tårarna rinnandes från ögonen, ensam i hela jävla byggnaden. Han hade inte känt sig såhär levande på åratal. Allting var så vackert, kändes så härligt.
Denna gång bestämde han sig för att stretcha. Normalt brukade han skippa det, men nu kändes det som rätt tidspunkt.
Ge dina ben det de förtjänar, resonerade han. De har ju burit dig genom hela livet.
Smart och småkomiskt. Han lade den bakom örat.
Efter stretchningen prövade han några slag med släggan, men lät det eventuellt vara. Ett par provslag på säcken visade att musten runnit ur honom totalt, och med en känsla av absolut inre frid gick han till omklädningsrummet.
Radion där hade någon form av hippie-stund, han hörde Riders on the Storm när han tog sin kalla dusch. Nu ryggade han inte ens tillbaks av kylan, frustade bara och tog ett par djupa andetag. Tvålade in kuken, röven, fötterna och armhålorna, stod under strålen tills han fick huvudvärk av kylan.
Du har kontrollen, tänkte han, mjuk och öm, ena handen på kranen. Tänker du ge dig, eller fortsätter du?
Han fortsatte. The spirit is willing and the flesh is strong.
Samma tid imorgon.
